CrimeGarden recenserar: Tredje avsnittet av SVT:s Deckarna

Gårdagskvällens avsnitt av Deckarna, där Denise Rudberg var huvudperson, visade att programformen nu satt sig och det var det mest helgjutna avsnittet hittills. Nu fanns det en trygghet i programformen, och framförallt var det tydligt att författarkollegorna blivit betydligt mer hemtama i sina utredarroller. Dessutom var fördelningen av utrymmet mellan de olika författarna mycket jämnare denna gång och alla hade lika mycket att tillföra.

Rudberg 2014 (1)

Denise Rudberg började som chick lit författare, men slog 2010 om till att skriva deckare. Sedan debuten med Ett litet snedsprång har hon etablerat sig på den svenska deckarscenen med fyra titlar i serien om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff och poliserna Torsten Ehn och Augustin Madrid som utreder brott i Stockholms överklassmiljöer. Den senaste recenserades här på sidan i höstas.

Frågan som många ställde sig inför Denise Rudbergs avsnitt av Deckarna var vad som egentligen döljer sig bakom hennes eleganta fasad, och Rudberg gjorde nog knappast någon besviken. Hon visade tydligt fram sina osäkerheter och talade öppet om vad hon aktivt dolde för omvärlden. Fram trädde en kvinna med ett ständigt behov att visa att hon duger – något som så många kämpar med, och som tråkigt nog inte är särskilt förvånande när man ser hur kvinnor ofta trycks ner i olika sammanhang. Rudberg själv berättade om ett antal absurda – och samtidigt väldigt tragiska – saker hon utsatts för sedan hon debuterade som författare, sådant man skulle önska inte fortfarande skedde i Sverige idag. Och det hela ledde till en intressant diskussion om synen på litteratur, författare och genrer i den svenska offentligheten.

På aktivitetsfronten skapade Rudberg en skrivövning där hon delade in kollegorna i två ”författarteam” och gav dem i uppgift att tillsammans skriva en mordhistoria. Det blev en övning som visade upp väldigt olika sätt att samarbeta på och som författarna verkade ha roligt med. Även denna gång visade sig programmet dock vara otursförföljt. Nu var det Katarina Wennstam som blev skadad och till och med fick åka in till akuten, något som tog lite fokus från resultatet av skrivövningen.

Men vad var det då som dolde sig bakom Denise Rudbergs fasad, och vad motiverade hennes till att skriva deckare? Även i hennes fall visade det sig handla om tuffa barndomstrauman, om hur hon under många år levt i en dysfunktionell familj där hon upplevt i en extrem otrygghet i hemmet ända tills hon i femtonårsåldern helt enkelt lämnar familjen.

Det är nästan svårt att veta hur man som tittare ska reagera på de starka berättelser som kommer fram i serien. På ett sätt är det nästan alltför privat och man känner sig som om man tjuvkikar genom ett nyckelhål på något man egentligen inte borde få tillträde till. Samtidigt är det fantastiskt att se ett TV-program där man vågar gå på djupet och visa upp äkta känslor. Det är fascinerande att författarna valt att utnyttja programmet som ett tillfälle att berätta om – och därigenom också bearbeta – den egna historien, ofta saker som de tidigare haft svårt att sätta ord på. I Denise Rudbergs fall rörde det sig om erfarenheter som hon aldrig tidigare berättat om offentligt, och när det gällde en del, inte berättat tidigare överhuvudtaget. Och det blev tydligt att just själva berättandet för hennes del ingav ett slags trygghet, och att det var befriande att äntligen berätta om sådant som hon alltid dolt.

I detta avsnitt blev det också tydligt hur skickligt man klippt berättelsen, så att man varvat med Rudbergs skildring och hennes uttryck även får se hur de närvarande reagerar på det hon berättar. Det är uppenbart att det etablerats ett väldigt starkt förtroende inom gruppen, ett förtroende som sedan sträcker sig via Tv-teamet och ut till oss tittare. Det är nästan så att man som tittare känner sig lite utvald som får ta del av författarnas sårbarhet och berättelser.

Och skrivarmotivationen? Ja, den här gången framstod kollegornas utsagor som något mer splittrade än tidigare, men jag tror att man kan sammanfatta det med att Rudberg alltid funnit en trygghet i litteraturen, något hon också tagit med sig in i det egna skrivandet. Där det är hon som har all makten och kontrollen, där kan hon kanalisera sin kraft och därigenom kanske på något sätt få upprättelse för det hon utsatts för. Eller som hon själv återigen formulerar det: att skriva för att själv förstå det obegripliga.

Nästa vecka är det Christoffer Carlssons tur att inta huvudrollen. Det ska bli spännande att se vad som motiverar honom i deckarskrivandet – utöver den stora kärleken till genren som är så uppenbar i hans fall.

Share