En av mina favoriter i den svenska deckarfloden förra året var Dag Öhrlunds Där inga ögon ser (som jag recenserade här). Uppföljaren är också bra, men inte riktigt lika bra.
I Tryggare kan ingen vara får polisen Evert Truut och hans kollegor Carolina Herrera och Måns Schmidt ta en paus från cold case-fallen när någon börjar skjuta mot ett av Stockholms dagis och hotar att göra det igen. Trut blir personligt engagerad då hans barnbarn går på det aktuella dagiset, och han tar tag i det hela med sin sedvanligt fascinerande bufflighet och fördomsfullhet.
Denna gång får gruppen således hålla sig i Stockholm och åta sig ett vanligt fall, något som gör att Öhrlunds bok trots ett intressant persongalleri smälter in mer i mängden av polisromaner som utspelar sig i huvudstaden. Greppet med en cold case-grupp som begav sig till olika delar av Sverige för att lösa gamla brott hade större potential att sticka ut, och det är synd att författaren denna gång valt att lämna det konceptet.
Även de erotiska elementen som var så framträdande i förra boken är något nedtonade denna gång, och denna gång är det inte Truut utan Herrera som har det mest aktiva sexlivet. Kanske blir det hos Öhrlund som hos Gabriella Ullberg Westin att författaren efter att ha etablerat sig och fått uppmärksamhet som en erotic crime-författare, sedan väljer att stegvis minska på mängden sex i böckerna. I Ullberg Westins fall börjar det efter tre böcker nu bli tveksamt om hon egentligen längre hör hemma inom sub-genren, och även om Öhrlund definitivt inte är där än verkar det vara ditåt det lutar.
Precis som förra gången har Öhrlund emellertid åstadkommit en trivsam deckare med en välkonstruerad intrig, så den som gillade förra boken kommer även att uppskatta denna. Personligen hoppas jag dock att vi snart är tillbaka bland landsortens svenska cold cases igen.
