Eftersom jag försöker ta mig igenom så många som möjligt av alla de svenska deckare som kommer ut varje år, är det inte så ofta jag hinner läsa några av alla de bra utländska deckarförfattare som finns. Och när jag någon gång hinner, blir det främst de gamla vanliga favoriterna. En helt ny och ganska trevlig bekantskap är dock brittiske Philip Kerr, vars senast till svenska översatta roman, Tyskt rekviem (A German Requiem, 1991), var en av de nominerade till Svenska deckarakademins pris för bästa till svenska översatta deckare i år.
(Långt från den vanliga trädgården idag…) Man kan undra varför det tagit så lång tid innan Kerrs deckare översatts – det här är sista delen i en trilogi, de föregående delarna utgavs på svenska 2013 och 2014, medan originalen kom ut redan i slutet på 1980- och början på 1990-talet. Det kan i alla fall inte ha att göra med brist på intresse för andra världskriget på den svenska deckarmarknaden. Kanske är det främst det lite udda i att en brittiska författare skriver om Tyskland som skapat tvekan.
Tyskt rekviem utspelar sig i Wien 1947 efter krigsslutet. Privatdetektiven Bernie Günter som spelat huvudrollen även i trilogins två första delar åtar sig ett uppdrag som får honom att lämna Berlin för Wien. Han anlitas av en mordanklagad före detta kollega som hoppas att Bernie ska kunna hitta bevis för att han inte är skyldig innan det är dags för rättegång – en rättegång som med största sannolikhet skulle sluta med en dödsdom.
Wien är dock ett galet mischmasch av ryssar, fransmän, britter och amerikaner som alla upprätthåller lagen på sina egna sätt samtidigt som de motarbetar och spionerar på varandra. Det är en myllrande och färgstark efterkrigsstad där cigaretter är hårdvara, där alla kvinnor mer eller mindre prostituerade och där alla män lider av könssjukdomar och paranoia. Konspirationer och korruption finns överallt och folk dödas till höger och vänster utan större åthävor. Här blir Bernie en bricka i ett spel där han knappt vet vad han sysslar med och än mindre vem som egentligen drar i trådarna. Det krävs en rejäl balansakt då det gäller att hålla ordning på lögnerna för att hålla sig väl med alla instanser för att helt enkelt hålla sig vid liv – utan att för den skull kunna lite på någon. Liv och död är godtyckliga storheter och gamla nazister som officiellt är döda uppstår lika lätt som andra dödas. Trots Bernies relativt humanistiska utgångspunkter är det rejält macho och hårdkokt – har räddar kvinnor i nöd och tar lika mycket stryk som någonsin Hammetts eller Chandlers hjältar.
Tyskt rekviem handlar också mycket om skuld, och när Bernie får chansen att ge sig ut på jakt efter en tidigare högt uppsatt nazist gör han det för att kompensera för sina egna underlåtelsesynder. I romanen sägs att skuld aldrig kan upplevas kollektivt, aldrig upplevas av en grupp eller nation, utan alltid måste vara något personligt. Att det är bara för den utomstående som skuld kan tillskrivas ett kollektiv. Men i en tid då så mycket ursäktas med att det gjorts för den egna överlevnaden, försöker Bernie ändå stå för något annat.
Jag är egentligen ingen stor fan av historiska deckare, utan föredrar att läsa sådant som utspelar sig någorlunda i författarens samtid. Men det som gör att jag fastnar för Philip Kerr är nog framförallt hans lite underliga men trivsamma och väldigt framträdande bildspråk – ypperligt förmedlat i John-Henri Holmbergs översättning. Däremot tycker jag att Kerr fuskar lite på slutet när han inte låter Bernie reda ut mysterierna genom att klura ut hur allt hänger ihop, utan istället låter honom få det berättat för sig av andra gestalter i romanen som vet hur allt gått till. Det är något som drar ner betyget lite. För den som gillar historiska deckare och hårdkokt noir-stil är Tyskt rekviem förmodligen ändå ett av de bästa deckarvalen i år.
