En av förra årets bästa svenska deckare var Anders de la Mottes Slutet på sommaren (som jag recenserade här). Den var början på ett nytt kapitel i författarskapet där de la Motte förflyttade spelplatsen till hemtrakternas Skåne, gav sig in i en ny deckargenre och för första gången skrev en helt fristående bok. Höstdåd utgör en fortsättning när det gäller den skånska miljön, fokus på det lokala och på landskapet, liksom på den årstidstematik som präglade förra boken. Den nya boken är dock ännu starkare med en mer komplex intrig och ytterligare betoning av miljön.
Denna gång utspelar sig det hela på och omkring Söderåsen, huvudsakligen på fiktiva platser som dock hämtat mycket inspiration från verklighetens geografi. Polisen Anna Vesper flyttar med sin dotter Agnes till ett vackert hus på Söderåsen, nära Nedanås där hon fått jobb som polischef. Agnes pappa har nyligen dött och de närmast flyr den tidigare hemstaden Stockholm för att få en nystart. Det står dock snart klart att så väl nya kollegor som grannar försöker att manipulera Anna på olika sätt. Allt verkar hänga ihop med en tonåring som efter en festkväll med vännerna i augusti 1990 hittades död i ett vattenfyllt stenbrott uppe på åsen. Då orten är liten möter Anna snart så väl de inblandade ungdomarna som deras föräldrar, och det visar sig att något är på gång, något som är kopplat till det gamla dödsfallet.
Genremässigt finns i Höstdåd vissa inslag av pusseldeckare när det gäller mysteriet i stenbrottet, men huvudsakligen är boken en mix av polisroman och psykologisk thriller. Parallellt med Annas polisutredning som dras igång av ett dödsfall nu, hösten 2017, får vi följa så väl hennes privata utmaningar – som grundas i något som när som helst kan explodera och förändra allt – som det som skedde den ödesdigra kvällen 1990.
Som i så många svenska landsbygdsdeckare skapa de la Motte här en närmast tidlös känsla. Visst finns ett då och ett nu, ett då med kassettband och ett nu med smartphones, men alla direkta tidsmarkörer som exempelvis aktuella nyhetshändelser, lyser med sin frånvaro. Författaren låter istället miljöskildringen få ta stor plats och händelserna ackompanjeras av en stor portion höstkänsla med fukt, morgondimmor och doften av multnande löv. Även beskrivningen av den geografiska platsen på åsen är detaljerad, med civilisationens grusvägar, snäva kurvor och vägbommar som kontrasteras mot naturens bländande höstfärger, höga klippor och svart vatten.
Rent tematiskt handlar det mycket om vänskap och familjeband, men också om att hålla upp den perfekta fasaden och inte låta något svärta ner det egna eller bygdens rykte. Intrigen tar sig många vändningar innan vi till sist får reda på hur allt hänger ihop, och trots skickligt utplacerade ledtrådar är det svårt att i förväg sluta sig till vad som faktiskt hänt.
Höstdåd är genomgående välskriven, och inte minst är miljöer och gestalter fint beskrivna. På några enstaka ställen önskar jag dock att de la Mottes redaktör haft lite bättre språkkänsla (det finns något dem istället för de, något deras istället för sina), men generellt är språket som sagt bra. Och sa jag att Skåne-miljöerna är fantastiskt suggestiva? Höstdåd är definitivt en av de bästa svenska deckare jag hittills läst i år, och det skapas en härlig här-och-nu-känsla när man läser den just nu när hösten precis börjar göra sitt intåg här i Skåne.
1 svar på ”CrimeGarden recenserar Anders de la Mottes Höstdåd”
Kommentarer är stängda.