Jag intervjuas relativt ofta av journalister som ska skriva olika typer av deckarartiklar. För det mesta är det väldigt kul och resultatet känns bra. Vissa gånger känner man sig dock mest utnyttjad, som att man gör journalistens jobb, men utan att få betalt för det. I våras blev jag intervjuad av en frilansjournalist som skulle skriva en artikel om hybriddeckare för tidningen Kupé.
Jag svarade mejlledes på ett antal frågor och fick sedan läsa igenom den färdiga artikeln. Jag hjälpte till att reda ut några missförstånd i den och dessutom fick jag beskedet att artikeln skulle utvecklas ytterligare och bli längre, och jag ombads därför ge ytterligare några tips när det gällde hybriddeckare, vilket jag gjorde. Sedan hörde jag inget mer, men idag letade jag upp den färdiga artikeln på nätet – och kände mig just utnyttjad. Självklart blir det av olika anledningar inte alltid som journalister tänker sig, men då borde det vara självklart att kommunicera det med källor/intervjupersoner.
Hur som helst, här är den ursprungliga mejlintervjun i sin helhet. Jag tänkte om jag publicerar den här (se nedan)känns inte tiden jag la ner på att besvara frågorna helt bortkastad…
Frilansjournalisten: Idag är ju deckaren så mycket mer än standardformulär 1A. Varför?
Jag: Efter Stieg Larssons Millennium-trilogi förändrades den svenska deckarscenen. Plötsligt var det inte bara polisromaner som gällde, utan man insåg att man kunde bli framgångsrik som deckarförfattare även genom att skriva annat. I Larssons efterföljd började många då blanda olika typer av deckare och skapa hybrider. När det finns så många som skriver deckare har det dessutom blivit allt viktigare att försöka skapa något originellt och eget så att man sticker ut.
FJ: Vem/vilka är främst inom detta område tycker du?
Jag: Några av de mest intressanta och nyskapande sakerna på senast år har åstadkommits av Jens Lapidus och av de författare som följt i hans fotspår, exempelvis Anders de la Motte, Anna Karolina och Joakim Zander. De blandar alla element från polisromanen med framförallt thrillerinslag och de skildrar även många miljöer och gestalter som vi inte tidigare såg i de svenska deckarna. Men det finns också många andra intressanta hybrider, som Johan Theorins böcker där han blandar polisroman med spökhistorier och thrillerinslag eller Arne Dahl som också blandar in en hel del skräck och thrillerinslag i sina nya polisromaner.
FJ: Kan man ”krångla till” en deckare hur mycket som helst med udda inslag? När slutar en deckare vara en deckare?
Jag: För min del tappar jag intresset när det blir för mycket övernaturligt. Då tycker jag det upphör att vara en deckare och övergår till att vara en fantasyroman eller en skräckroman. Både fantasy och skräck bygger ju redan på klassiska deckar- och mysteriemönster, men när man försöker skriva deckare och tar till övernaturligheter framstår det oftast som en genväg för att inte behöva skapa en historia som faktiskt går ihop sig på ”naturlig” väg.
FJ: Säljer dessa typer av deckare – eller är det ett sätt för författarna att sticka ut?
Jag: Självklart strävar författarna efter att skapa något unikt, men många av deckarhybriderna är också väldigt populära hos läsarna. Det är naturligt att man vill ha något som känns nytt och fräscht så att det inte blir samma hela tiden.
FJ: Hur ser trenden med hybriddeckare ut framöver? Längtar vi efter knasigare varianter – eller back to basics?
Jag: Knasigare tror jag inte på. Däremot tror jag att vi kommer att få se mycket hybrider även framöver, det hade varit väldigt konstigt om alla plötsligt återgick till att skriva klassiska polisromaner. Något som kommit starkt på sistone är inslag från den internationella politiska thrillern och det får vi säkert se mer av. Men vi har också sett en retrotrend parallellt med hybriderna, med författare som skriver till exempel klassiska hårdkokta deckare eller klassiska pusseldeckare – ofta blir det dock mindre lyckat eftersom det känns alltför gammaldags.
FJ: Vilken typ av ”hybriddeckare” tror du kommer framöver?
Jag: Allt med thrillerinslag blir mer och mer populärt. Det kan vara inslag både från den psykologiska thrillern eller seriemördarthrillern och/eller från politiska thrillers och actionthrillers. Sen tror jag också vi får se ännu mer inslag från andra populärgenrer i deckarna – kärleksroman, skräck, fantasy, erotik, och så vidare – men där gäller det att dessa inslag inte tar över för då riskerar man att böckerna blir ganska dåliga som deckare eller att de helt trillar ur genren.
FJ (vid senare tillfälle, efter att jag läst och kommenterat hens artikelutkast): Tack snälla, jag fixar till enligt dina önskemål. Jättebra. Redaktören tyckte om texten och ville göra den längre. Kul. Han ville att jag skulle lägga till lite olika exempel, typ Punk Noir-deckaren, Fantasy-deckaren, skräckdeckaren. Vilka fler kategorier skulle det kunna finnas att ta upp, när det gäller hybrider? Supertacksam för hjälp.
Jag: I princip är väl allt där genrer och/eller subgenrer blandas hybrider. Gabriella Ullberg Westin blandar erotik och polisroman, Johan Theorin blandar spökhistorier/skräck med polisroman, allt fler blandar in övernaturligheter/fantasy, och kärlek/romance har varit ett starkt inslag i svenska deckare de senaste 15 åren. Det finns väl också en del som gränsar mot science fiction och utspelar sig i en nära framtid. Tänker på sådant som Filip Alexanderssons Förstfödd. Och så naturligtvis feelgood-deckarna där humor mixas med deckarintrig, gärna utan mord och blod – som Catharina Ingelman Sundberg.
Den färdiga artikeln i Kupé – där jag inte nämns – kan ni läsa här (s. 25-26).
