Häromdagen fick jag en förfrågan från Anne Grydehøj, deckarforskare vid University of Kent i England. Hon skulle skriva en artikel om deckarförfattare med invandrarbakgrund och undrade om jag kände till några sådana i den svenska eller övriga nordiska deckarfloran. Det pinsamma var att jag faktiskt inte kunde komma på något enda namn bland de etablerade deckarförfattarna… Det är klart att exempelvis Theodor Kallifatides har skrivit ett par böcker som kan betraktas som deckare, men bland de mer renodlade deckarförfattarna var det svårare.
Jag är säker på att det måste finnas exempel, men min okunskap bekräftade Annes tes att de var få i de nordiska länderna, medan man i exempelvis Frankrike hade gott om deckarförfattare med annan bakgrund än den helfranska. Däremot har vi en hel del svenska författare med vad man skulle kunna kalla ”utvandrarbakgrund”, svenska deckarförfattare som bor utomlands, på heltid eller periodvis, som Henning Mankell, Liza Marklund och Kjell Eriksson, bara för att nämna några.
Men migration, etnicitet, nationell identitet och transnationell brottslighet har varit – och är – viktiga teman i svenska (och nordiska) deckare, inte minst under de senaste tjugofem åren. Och när det gäller de svenska detektivgestalterna har de idag en allt mer mångfacetterad bakgrund. Det senare gäller hos de flesta författare, från Arne Dahls Jorge Chavez och Arto Söderstedt, till Camilla Läckbergs Paula Morales.
Även om den ovan nämnda tematiken naturligtvis funnits även tidigare, kan man säga att den på allvar växer fram under 1990-talet, och då med Henning Mankells Wallander-serie som ett av de viktigaste exemplen. Mankell skildrar om och om igen hur Wallander känner sig vilsen i ett Sverige som i globaliseringens spår håller på att förändras, och där rasismen ständigt tar sig nya uttryck. Som en eftersläpning av det kalla kriget har en stor del av den organiserade brottslighet som skildrats i de svenska deckarna haft rötter i öst, ofta i de forna sovjetstaterna eller i det forna Jugoslavien. Och ser vi till de finska deckarna, är det fortfarande från Ryssland en stor del av skurkarna kommer.
Idag skildrar svenska deckarförfattare i allt större utsträckning också det mångkulturella Sverige på ett mer komplext sätt än vad man gjorde på 1990-talet. Inte minst har Jens Lapidus Stockholm Noir-trilogi betytt mycket för denna utveckling, då han hämtat huvudpersoner från Stockholms förorter och skildrat en undre värld som inte tidigare på allvar gestaltats av svenska deckarförfattare. Rasismen skildras också allt oftare mer ”inifrån”. Bra exempel ur årets skörd är Thomas Engströms Söder om helvetet som handlar om amerikanska högerextremistgrupper, och Cilla och Rolf Börjlinds Svart gryning och Christoffer Carlssons Den fallande detektiven som båda diskuterar den svenska situationen idag med utgångspunkt i de främlingsfientliga partierna och organisationerna – samtliga tre deckare rekommenderas varmt. Den internationalisering av genren jag skrev om häromdagen är naturligtvis också ett led i hela den här förändringsprocessen, och i de svenska deckare som till stor del utspelar sig utanför Sveriges gränser är migration, etnicitet, nationell identitet och transnationell brottslighet ofta centrala ingredienser.
Men varför finns det så få svenska deckarförfattare med invandrarbakgrund? Så ser det ju inte ut längre när det gäller mainstreamlitteraturen, där har mångfalden ökat på senare tid. En enkel förklaring skulle vara att skylla på att deckaren är en konservativ genre där det kan vara svårt att passa in för den som på något sätt särskiljer sig – men det är ju faktiskt inte sant längre. Idag är variationen, mångfalden och utvecklingen av den svenska deckarfloran större än någonsin tidigare. Aldrig tidigare har stävan efter att vara unik och skapa något och vara någon som skiljer sig från mängden varit så stor som nu. Utom på en punkt då kanske.
