När jag var i Oslo och gästföreläste om Nordic Noir härom veckan passade jag också på att gå upp till Munch-museet och se utställningen ”Mapplethorpe och Munch”. Tanken med utställningen var att visa upp de två konstnärernas verk sida vid sida för att man skulle kunna se likheter dem emellan när det gällde till exempel teman och motiv. Att fundera på likheter och skillnader mellan de två konstnärskapen fick mig att tänka ett varv till kring några av diskussionerna i anslutning till min deckarföreläsning kring vad olika texter ska ha gemensamt för att kunna sägas tillhöra samma (deckar-)genre.
Mapplethorpe och Munch-utställningen var indelad efter teman som självporträtt, sexualitet, porträtt, och så vidare. Det övergripande intrycket var att de flesta av Munchs bilder framstod som rätt trista och bleka i jämförelse med Mapplethorpes. Den senare hade en helt annan precision och skärpa i sina bilder (och då menar jag inte huvudsakligen tekniskt, för att Mapplethorpe arbetar med fotografi). En viss besvikelse infann sig också då likheterna ofta inte var så markanta och intressanta som jag hade väntat mig efter att ha sett utställningsaffischerna (se bilden ovan).
Den stora behållningen var faktiskt att få se så många av Mapplethorpes bilder samtidigt, och dessutom ett helt annat urval än när danska Louisiana ställde ut hans bilder för några sedan. De flesta av Mapplethorpe-bilderna som nu var utställda på Munch-museet ägs av en norsk privatsamlare, vars samling inte tidigare ställts ut.
En genre karakteriseras av ett antal element eller egenskaper som på något sätt är grundläggande. Samtidigt finns det inget enskilt verk som bara innehåller just de ”grundegenskaperna” eller som innehåller alla de för genren utmärkande elementen. Särskilt inte idag när en av de tydligaste trenderna på deckarscenen är just genreblandning och hybriditet. Samtidigt vet ju alla vana deckarläsare vad en pusseldeckare eller en polisroman är, och vi kan i allmänhet placera in det vi läser i någon genre eller säga att en viss bok blandar element från två eller flera genrer.
När det gäller Mapplethorpe och Munch-utställningen kan man naturligtvis säga att ”självporträtt” är en genre och ”porträtt” är en annan och att de två konstnärerna har något gemensamt genom att de arbetar inom samma genrer. På samma sätt kan man säga att Arne Dahl har något gemensamt med Maj Sjöwall och Per Wahlöö i och med att de skriver polisromaner. Det finns en poäng i att kunna säga just det, men samtidigt säger det egentligen väldigt lite om endera författarskapet (eller konstnärskapet), och det får oss inte heller att se nya och intressanta saker i Sjöwall och Wahlöös Terroristerna eller Dahls Viskleken.
Oftast är det snarare det som särskiljer som får nya saker att framträda, nya saker som säger betydligt mer om det enskilda verket eller författarskapet än vad likheterna med föregångarna gör. Kanske är det just det som gör att Mapplethorpe och Munch-utställningen inte riktigt når ända fram, att den bara söker likheterna och inte betonar kontrasterna mer?
När det gäller deckare söker man ju hela tiden balansen mellan å ena sidan det välkända – genremönstren- och å den andra det som är unikt och nyskapande. I optimalfallet får man då det man vet man gillar och vill ha, samtidigt som det finns tillräckligt mycket som samtidigt känns nytt och originellt – och därigenom intressant och överraskande.
Mapplethorpe och Munch blir bara intressanta när deras bilder påminner så mycket om varandra att man nästan kan misstänka att Mapplethorpe haft Munchs bild i åtanke när han skapat sin. Först då, när bilderna är som mest lika framträder skillnaderna och får mig att se vad som är unikt hos respektive konstnär. När bilderna förväntas vara lika, men egentligen inte är det, uppstår däremot aldrig den magin. Likheten måste således gå bortom den generella genretillhörigheten och snarare handla om hur enskilda genreelement används för att jämförelsen ska ge något.
Så, att konstatera att Terroristerna och Viskleken är samhällskritiska svenska polisromaner gör ingen av böckerna mer intressant. Men om man ser hur exempelvis kritiken av kapitalismen (ett vanligt element i den samhällskritiska svenska polisromanen) skiljer sig mellan Sjöwall och Wahlöös användning av de USA-hatande och enkelspåriga terroristerna i Terroristerna och Dahls bild av de undflyende privata säkerhetsfirmorna med maffiakopplingar i Viskleken, då…
