I går hade jag besök av en radiojournalist från Kanada, Karin Wells, som gjorde en dokumentär om svenska och nordiska deckare för den nationella kanadensiska radiostationen CBC med cirka en miljon lyssnare. Tidigare hade hon varit i Ystad och pratat med människor i turistbranschen och på filmstudion där, och sedan skulle hon vidare till Stockholm och bland annat träffa Kristina Ohlsson och Anders Roslund. Vi hade ett väldigt trevligt samtal om genren och dess svenska traditioner och internationella framgångar – sådant jag vet mycket om och känner mig väldigt bekväm med att tala om – och det ska bli kul att så småningom få höra det färdiga programmet.
Men…
Jag brukar ofta hävda att de svenska deckarna idag bidrar till Sverigebilden – och kunskapen om Sverige – utomlands i en utsträckning nog bara IKEA kan konkurrera med. Jag har då tänkt mig att detta framförallt gäller ”vanliga människor” de som inte på något sätt har ett specialintresse för Sverige genom sitt arbete eller så. Döm om min förvåning när jag i förra veckan blev kontaktad av en annan radiojournalist från amerikanska BBC Radio som ville att jag i ett 10-minutersinslag i nationell radio skulle kommentera skottdramat i Göteborg, tala om hur vanlig den här typen av incidenter är i Sverige och berätta hur lätt eller svårt det är att få tag i skjutvapen här. Och – i en bisats – ville de också att jag skulle säga något om hur nära den svenska verkligheten våldet och kriminaliteten i de svenska deckarna ligger.
En nyhetsjournalist borde ju ha lite kunskaper om Sverige som vederbörande tillägnat sig på andra sätt än genom att läsa deckare. Och även om man lärt sig allt man kan om Sverige just från våra deckare, är väl det rimliga att om man vill ha kommentarer om ett verkligt, aktuellt och väldigt allvarligt brott, vänder sig till någon som är expert på verklig brottslighet? Inte att man vänder sig till en expert på den fiktiva brottsligheten i svenska deckare?
Jag tackade naturligtvis nej till att intervjuas för BBC Radio i det här sammanhanget, sa att jag inte kände mig bekväm med vad de ville att jag skulle göra och hänvisade istället till några välkända svenska kriminologer (varav två dessutom råkar vara deckarförfattare). Säkerligen var de betydligt bättre skickade än jag att tala om svensk verklig brottsstatistik och utbudet av skjutvapen i Sverige, och inte minst hade de förhoppningsvis erfarenhet av att kommentera den här typen av ofantliga mänskliga tragedier i media. Och om de nu överhuvudtaget ställde upp på intervjun litar jag på att de säkerligen också kunde säga något relevant om brottsligheten i svenska deckare.
Själv pratar jag gärna i de flesta sammanhang om fiktiv svensk brottslighet och hur den speglar eller inte speglar det verkliga samhället, men när det handlar om verkliga människor som just råkat ut för en fruktansvärd tragedi, någonstans där går min gräns. I sådana sammanhang lämnar jag gärna walk over till nyhetsjournalister och experter på verklig kriminalitet.
