Tillbaka hemma i den gråregniga trädgården igen efter ett besök i vårsoliga Vilnius, dit jag bjudits in av Nordiska Ministerrådets lokalkontor för att tala om nordiska deckare i samband med den stora baltiska bokmässan. I år hade mässan deckartema, men det var lite svårt att överblicka hur mycket som egentligen handlade om deckare eftersom väldigt få av inslagen hölls på engelska.
När vi anlände till bokmässan visade det sig att programpunkten jag skulle delta i skulle hållas på Litauens nationella tv-bolags scen, med TV-sminkning och inte mindre än fyra enorma TV-kameror som åkte runt i rummet – något ingen hade förvarnat om, men det var en intressant erfarenhet. Framträdandet utgjordes av ett närmare två timmar långt panelsamtal där jag pratade om deckargenren tillsammans med Katarzyna Bonda, en deckarförfattare från Polen. Samtalet leddes av den litauiska journalisten och översättaren Rasa Drazdauskienė, som bland annat översatt P.D. James.
Med oss på scenen hade vi även två tolkar. En som översatte min och Rasas engelska för Katarzyna Bonda och en som översatte Bondas polska till oss och publiken. Dessutom fanns en tredje tolk inblandad utanför scenen som simultanöversatte alltihop så att de som ville i publiken kunde få lyssna på det hela på litauiska i hörlurar medan vi pratade. Uppbyggt för en del språkförbistring således… Men det hela avlöpte faktiskt över förväntan, och det var inte direktsändning som tur var, utan det hela skulle klippas ihop innan det visas på TV.
Katarzyna Bonda visade sig vara en kul och intressant bekantskap. Medan många deckarförfattare helst bara pratar om det egna författarskapet var hon väldigt frispråkig och hade åsikter och tankar om det mesta som gäller deckare. Så det blev ett intressant samtal, inte minst då vi inte alltid tyckte lika och då situationen för genren skiljer sig åt en hel del mellan Norden och Polen. Naturligtvis pratade Bonda – som beskrev sig själv som Polens deckardrottning – också om det egna författarskapet. Tyvärr finns hon inte översatt till svenska ännu, men snart kommer hennes senaste bok åtminstone på engelska, tyska och spanska, och efter att ha hört henne prata ser jag verkligen fram emot att läsa henne.
Vi fick också lära oss att det i princip inte finns några deckarförfattare alls i Litauen, men det var ingen som egentligen kunde förklara varför. Litauerna läser mycket deckare, men då deckare från andra länder – gärna från Norden – som man läser huvudsakligen i översättning. Tydligen är det till och med ett problem att det inte finns tillräckligt med kvalificerade översättare, förlagen kan helt enkelt inte publicera så många deckare som de egentligen skulle vilja. Att man ändå valt att ha deckartema på årets bokmässa skulle framförallt tolkas som en uppmaning till unga litauiska författare att våga pröva sina vingar i genren.
På kvällen föreläste jag sedan om ”The Secrets of Nordic Noir” i en biografsalong i anslutning till universitetet i Vilnius. Det var fullsatt, många studenter, men också en hel del andra. Bland annat pratade jag om olika faktorer som gör att nordiska deckare tilltalar läsare internationellt. En av frågorna jag fick efteråt var varför jag inte tagit upp humorn i de nordiska deckarna som en av faktorerna. En fråga som förvånade mig lite. Kriminalkomedier är ju inte särskilt vanliga i Norden, även om de naturligtvis förekommer, och även om det finns deckarförfattare som har en fin humor i sina böcker – en av mina favoriter i kategorin är Arne Dahl.
Det var först i efterhand jag insåg var frågan kom ifrån. Min föreläsning följdes av en visning av den norska filmen Headhunters, som bygger på Jo Nesbøs roman, och det är ju en film som trots sin våldsamhet innehåller en mängd komiska inslag. Och så är det ju med många av de bästa nordiska film- och tv-produktionerna i kriminalgenren – då tänker jag inte på Jönssonligan och de rena kriminalkomedierna, utan inte minst på många av de danska tv-serierna, tänk bara på skildringen av de danska och svenska stereotyperna i serien Bron/Broen. Jag skulle inte gå så långt att jag säger att humor är något som utmärker Nordic Noir, men nog finns det anledning att dra på smilbanden här och där. Ibland krävs det bara att man får se det egna med andras ögon för att få syn på det.
Vilnius kan också rekommenderas. Jag blev fantastiskt fint omhändertagen – inte varje dag man blir runtkörd i diplomatbil, ännu en överraskning – fantastisk mat, trevliga människor och en väldigt mysig stadskärna, och bara en dryg timme bort med flyg.