De senaste dagarna har jag tillbringat i Reykjavik, där man dels hållit en deckarkonferens, “Noir in the North”, dels en deckarfestival, “Iceland Noir”. Konferensen inleddes med att den isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurdardottir talade. Av det hon sa fastnade jag särskilt för hur hon talade om att fördelen med att skriva fristående deckare vara att man arbetade med ”disposable characters”, det vill säga att man hade friheten att göra precis vad som helst med sina gestalter, att man inte alls var lika begränsad som när man skrev serier och hela tiden var tvungen att tänka på att gestalterna skulle fungera i nästa bok också.
Yrsa Sigurdardottir konstaterade också att det de senaste åren funnits extremt få kvinnliga författare på de isländska 10-i-topp-listorna över vilka böcker som sålt bäst varje år. De enda böckerna skrivna av kvinnor som fanns med på listorna var faktiskt hennes egna deckare och någon enstaka kokbok. På det sättet skiljer sig den isländska bokmarknaden tydligen från den svenska där kvinnliga deckarförfattare – och även andra kvinnliga författare – i betydligt större utsträckning förekommer bland de tio vars nya titlar säljer i flest exemplar varje år.
Några andra spridda observationer från konferensen som jag tyckte var tänkvärda var bland annat serbiska Nina Muzdekas påstående att det i den moderna deckaren ofta är huvudpersonen, detektivgestalten, som är den Andre, den som skiljer sig från den etablerade normen och från majoriteten i samhället. Tidigare brukade huvudpersonen mycket tydligare representera det normativa, medan det var brottslingen som fick representera den Andre.
Även den amerikanske kulturkritikern Bruce Robbins talade om de samtida, nya huvudpersonerna. Mer specifikt talade han om de kvinnliga huvudpersoner som likt Saga Norén i tv-serien Bron inte engagerar sig emotionellt i det om sker. Robbins menade att just frånvaron av känslor gör dessa nya detektivgestalter särskilt lämpade att se objektivt på det som sker, något som gör att de inte leds in på onödiga sidospår på grund av fördomar om exempelvis kön och etnicitet. Robbins menade att man till och med kunde betrakta den här typen av kvinnliga gestalter som symboler för den ideala ”neutrala” statsapparaten som agerar rättvist och osjälviskt.
Robbins talade också om olika typer av motiv som kunde ligga bakom brott, privata respektive politiska. Han menade att det var lättare för läsaren att identifiera sig med privata motiv, men att de nordiska deckarförfattarna var särskilt bra på att kombinera det privata med det politiska på sätt som fick läsarna att engagera sig även i det politiska. Kanske kan man tänka sig att detta är något som levt kvar från 1970-talet tack vara Sjöwall och Wahlöös starka ställning som inspiratörer för de nordiska deckarförfattarna? Tanken om att ”det privata är politiskt” var ju central inom sjuttiotalsfeminismen, men den genomsyrade även det politiska tänkandet då på en bredare front.
Slutligen påstod Robbins också att de nordiska deckarna saknade femmes fatales, de vackra men farliga kvinnogestalter som förekommit i genren alltsedan den amerikanska hårdkokta deckarens slog igenom. Jag tror inte att Robbins har rätt – historiskt hittade man ju ofta femmes fatales hos exempelvis Maria Lang och Stieg Trenter – men jag lyckas inte på rak arm komma på några riktigt bra nutida exempel, förutom Lisbeth Salander som Monica Sholes då förstås, men där klär hon ju medvetet ut sig till femme fatale, ännu en av Stieg Larssons många blinkningar till den hårdkokta deckargenren.
Detta får räcka för idag. Fortsättning följer. Sitter nu på tåget på väg mot Eskilstuna och helgens möte med Svenska Deckarakademin. På söndag 14.00 på Eskilstuna stadsbibliotek avslöjar vi vilka som får 2016 års deckarpriser, missa inte det!
