Recension av Jørn Lier Horsts Ärende 1569

Jag har recenserat den fjärde och sista fristående boken i  Jørn Lier Horsts Cold Case-kvartett, Ärende 1569, för Gota Media.

Bland annat skriver jag att:

Ärende 1569 är en komplex och välkomponerad historia vars utfall överraskar. Det är kompetent berättat, men jag kan samtidigt sakna nerv i skildringen av människor och miljöer. Språket är föredömligt enkelt och redovisande, men det bidrar också till att man som läsare inte får det där känslomässiga engagemanget i gestalter och händelser. Det är lite som att läsa en tjusig och välkomponerad meny, utan att själv få smaka på maten.”

Hela recensionen kan du läsa exempelvis här i Kristianstadsbladet.

Share

Årets nomineringar från Svenska Deckarakademin

Nu är svenska Deckarakademin klara med alla nomineringar till årets priser – det vill säga till Årets bästa svenska deckare, Årets bästa till svenska översatta deckare, Årets deckardebutant och Spårhunden (priset för bästa barn- och ungdomsdeckare).

Alla de nominerade och mer om dem hittar ni här:

Årets bästa svenska deckare & Årets bästa till svenska översatta deckare

Årets deckardebutant

Spårhunden

Share

Glasnyckeln 2021

Årets Glasnyckeln, det stora nordiska priset till bästa kriminalroman, tilldelas Tove Alsterdal för ”Rotvälta” [följande ur det officiella pressmeddelandet].

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

Det är femte året i rad som priset går till en svensk kvinnlig författare. Alsterdal har varit nominerad tidigare, 2015 för ”Låt mig ta din hand”.

I år är det 30:e gången Glasnyckeln delas ut. Det initierades av Skandinaviska Kriminalsällskapet men utdelas sedan många år gemensamt av de fem nordiska organisationerna: Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge, och Svenska Deckarakademin. Alsterdal mottar sitt pris vid Svenska Deckarakademins 50-årsjubileum i Eskilstuna i november.

Övriga nominerade:

Jenny Lund Madsen: ”Tredive dages mørke”, Danmark. Finns på svenska som ”Trettio dagars mörker”.

Arttu Tuominen: ”Verivelka”, Finland. På svenska i september som ”Blodsbröder”

.Sólveig Pálsdóttir: ”Fjötrar”, Island.

Sven Petter Næss: ”Skjebnesteinen”.

Fakta: Glasnyckeln har fått sitt namn efter Dashiell Hammetts klassiska roman, ”The Glass Key”. Det utdelas varje år till bästa nordiska kriminallitterära verk (roman eller novellsamling). En jury i vart och ett av de fem nordiska länderna nominerar en nationell kandidat, varefter alla juryerna röstar om vem som ska få priset, ära, diplom och en alldeles äkta glasnyckel från Nybro glasbruk i Småland.

Tidigare vinnare: 2020 Camilla Grebe: Skuggjägaren. SE.

2019 Stina Jackson: Silvervägen. SE.

2018 Camilla Grebe: Husdjuret. SE.

2017 Malin Persson Giolito: Störst av allt. SE.

2016 Ane Riel: Kåda. DK.

2015 Thomas Rydahl: Eremiten. DK.

2014 Gard Sveen: Den siste pilgrimen. NO.

2013 Jørn Lier Horst: Jakthundarna. NO.

2012 Eric Valeur: Det sjunde barnet. DK.

2011 Leif GW Persson: Den döende detektiven. SE.

Jussi Adler-Olsen: Flaskpost från P. DK.2009 Johan Theorin: Nattfåk. SE.

2008 Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes. SE.

2007 Matti Rönkä: Vänner långt borta. FI.

2006 Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor. SE.

2005 Anders Roslund & Börge Hellström: Odjuret. SE.

2004 Kurt Aust: Hjemsøkt. NO.

2003 Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt. IS.

2002 Arnaldur Indridason: Glasbruket. IS.

2001 Karin Alvtegen: Saknad. SE.

2000 Håkan Nesser: Carambole. SE.

1999 Leif Davidsen: Paparazzons heder. DK.

1998 Jo Nesbø: Fladdermusmannen. NO.

1997 Karin Fossum: Se dig inte om! NO.

1996 Fredrik Skagen: Nattsug. NO.

1995 Erik Otto Larsen: Masken i spegeln. DK.

1994 Kim Småge: Sub rosa. NO.

1993 Peter Høeg: Fröken Smillas känsla för snö. DK.

1992 Henning Mankell: Mördare utan ansikte. SE.

Share

CrimeGarden recenserar Hotellgästen av Olséni & Hansen

Feelgood-deckare, trivseldeckare och mysdeckare – det vill säga pusseldeckare med humoristiska inslag och äldre huvudpersoner – har blivit vanligare de senaste åren. Christina Olséni och Micke Hansen har sedan länge etablerat sig som Skånes främsta författare av dylika med en polispusselserie om Falsterbo och en mer klassisk pusseldeckarserie om en bostadsrättsförening i Lund. Hotellgästen är sjunde delen i den förstnämnda serien.

Efter att nyligen läst årets stora satsning i den här genren, Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning (se min recension här) är det många element i Hotellgästen som känns bekanta. Även hos Olséni och Hansen möter vi en framgångsrik influencer, en mäklare och en hunsad assistent som är inblandade i själva mordfallet. Likheterna är naturligtvis en slump och bland annat ett resultat av att kändisar idag är den nya motsvarigheten till den klassiska pusseldeckarens överklassgestalter. När det gäller huvudpersonerna skiljer det sig dock mer. Olséni och Hansens klantiga poliser och excentriska pensionärer är av ett helt annat slag än de la Motte och Nilssons polisduo.

Handlingen i Hotellgästen kretsar kring Hotell Gässlingen där den berömda influencern hittas död, flytande i polen. Bland hotellgästerna – de misstänkta – märks influencerns vänner och pojkvän, en pratsam handelsresande och en delegation från Knislinge församling som är på kontaktbesök hos den lokala församlingen i vars församlingshem polisstationen är inhyst.

Liksom i de tidigare böckerna i serien blir det bäst när pensionärerna får stå i centrum, medan det är lite väl mycket Kling och Klang över skildringen av poliserna. Men trevligt och småroligt är det, och Olséni och Hansens vanliga läsekrets lär känna igen sig och knappast bli besvikna. När det gäller själva deckargåtan kan jag önska att fler bra ledtrådar placerats ut på ett tidigare stadium. Nu blir det lite av att alla klantar runt och så mot slutet dyker det plötsligt upp något som avslöjar varför mordet begåtts. Som läsare får man egentligen ingen riktig chans att klura ut hur det hela hänger ihop – vilket ju är premissen i en klassisk pusseldeckare.

Jämförelsen med de la Motte och Nilsson är oundviklig nu när de startat en serie i samma genre i en lika turistpopulär del av Skåne och riktar sig till samma läsekrets. Det råder inget tvivel om att de la Motte är den skickligare deckarförfattaren och han och Nilsson lägger sig närmare den klassiska pusseldeckaren på många sätt. De två har också ansträngt sig mer för att framhäva just det specifikt skånska i sin serie. Rent hantverksmässigt finns en klasskillnad, men Olséni och Hansen har en väl etablerad läsekrets och att det dyker upp fler serier inom mysdeckargenren är sannolikt bara bra för alla inblandade. Deckarläsare är ofta bokslukare och att Skåne får förstärkning som mysdeckarlandskapet framför andra är bara roligt.

Share

CrimeGarden recenserar Ensamt vittne av Bjerre & Casserfelt

Det senaste decenniet har det i Jens Lapidus spår vuxit fram en form av polisthriller i Sverige som står i kontrast både till den traditionella, samhällskritiska polisromanen som följt i Sjöwall och Wahlöös spår och till polisromanen i landsortsmiljö à la Anna Jansson och Björn Hellberg. Det är i denna nya polisthrillergenre Bjerre och Casserfelt placerar sig med Ensamt vittne.

Ensamt vittne är första delen i en ny tänkt serie, döpt till ”Linje 17” efter den tunnelbanelinje som leder till Bagarmossen i Stockholm, förorten som det hela kretsar kring. I Bagarmossen samsas hipsters och övre medelklassfamiljer med invandrartät arbetarklass – en kombination som på ytan framstår som ett idealiskt integrationsprojekt, men där konflikter och fördomar frodas.

Precis som i Lapidus Stockholm Noir-trilogi följer vi så väl poliser som kriminella i huvudrollerna och perspektiven växlar. Av böcker från senare år går associationerna till exempelvis Emelie Schepps Nio liv och Sammy Jeridis Ghettokungen-serie.

Trettonårige Eddies bror är ledare för ett av de kriminella ungdomsgängen i Bagarmossen och händelseförloppet inleds med att Eddie bevittnar hur broderns flickvän skjuts till döds hemma i vardagsrummet. Den unga polisen Lina Kruse är en av de första på plats och snart introduceras vår tredje huvudperson, polisen Jack Karlberg, en streber som arbetat med att kartlägga gängen, men som också har bakgrund som hangaround till ett kriminellt MC-gäng. Eddie pressas från alla håll för att peka ut – eller inte peka ut – mördarna. Lina, som själv är uppvuxen i Bagarmossen, brottas med en komplicerad relation till sin alkoholiserade mor, och Jack kämpar med sin katastrofala ekonomi och hustruns cancer.

Här föreligger inget mysterium när det gäller vem som är mördaren, utan den centrala frågan är om Eddie ska peka ut förövaren eller inte. Spänningen byggs framför allt upp genom de eskalerande konflikterna mellan gängen och genom hur Lina och – framför allt – Jack trasslar till det för sig. Det handlar om relationer och lojalitet, om gränserna för vad som är rätt och fel och om hur svårt det är att gå tillbaka när man en gång korsat dem.

Boken styrka ligger huvudsakligen i skildringen av den unge Eddie, av hans situation, det dilemma han ställs inför och hans relationer i förhållande till gängen, vännerna och familjen. Dessutom är skildringen av det komplexa Bagarmossen som vanligtvis målas ut som ”det nya söder”, medelklasshipsterfamiljernas nya paradis, intressant och tänkvärd. Klasskonflikterna som gestaltas fungerar som en miniatyr av det som pågår i Sverige idag.

Ett problem jag har med boken är dock att jag har svårt att identifiera mig med och känna någon egentlig sympati för varken Lina eller Jack. På många sätt porträtteras de som stereotyper för sina kön: hon den känslostyrda, vackra rödhåriga kvinnan och han den driftstyrda machomannen som har svårt att se mer än yta. Psykologiskt är de långt ifrån övertygande och jag kommer på mig själv med att önska att författarna valt att helt enkelt byta kön på de två gestalterna. Det hade gjort dem betydligt mer intressanta.

När det gäller handlingsförloppet är Eddies story bra, men i övrigt känns det lite som en transportsträcka inför kommande böcker i serien där vi får se hur framför allt Jack, som fullständigt saknar konsekvenstänkande, trasslar till det för sig allt mer, både på det personliga planet och yrkesmässigt. Det är uppenbart att hans historia kommer att vara en drivkraft framåt genom serien, men än så länge placerar författarna bara ut byggstenarna och som läsare kan man inte annat än irritera sig på alla de dumma beslut Jack – och i viss mån även Lina – tar.

Av författarnas tack-sidor i slutet av boken framgår att de lagt ner mycket arbete på att skapa en trovärdig bild av gängkriminalitet och ungdomar idag. Kanske är det just den enorma ansträngningen som gör att det hela känns en smula konstruerat och överarbetat. Än så länge når Bjerre och Casserfelt inte riktigt upp till samma standard som Lapidus, Schepp och Jeridi, känslan av äkthet och den psykologiska trovärdigheten brister. Att Casserfelt kan skriva deckare vet vi sedan tidigare, medan journalisten Bjerre är ett mer oprövat kort i sammanhanget. Men jag ser fram emot att få följa serien vidare. Då får förhoppningsvis karaktärerna leva sina egna liv och utvecklas i takt med skeendena, snarare än att huvudsakligen fungera som bärare av en massa inhämtad kunskap och fakta. Att Lina och Jack kommer att stå i centrum även för de kommande delarna i serien är klart, om Eddie kommer att spela en huvudroll även framöver är mer osäkert.

Share

CrimeGarden recenserar Litapåmig av Anders Roslund

När vi nu för tionde gången möter polisen Ewert Grens har de senaste åren satt sina spår, på ett huvudsakligen positivt sätt. Grens tillit till andra människor har ökat, han är inte längre den ensamvarg han så länge varit. Han har en bästa vän som är en tolvårig pojke, och för första gången sedan hustruns död är han förälskad på riktigt och fullt beredd att ta språnget in i en ny relation. Men verkligheten sätter naturligtvis käppar i hjulet och inget förblir frid och fröjd.

Litapåmig handlar om trafficking, prostitution och organhandel. Den kriminella organisation Grens tampades med redan i Roslund och Hellströms Box 21 visar sig ha levt vidare i högsta välmåga i det fördolda under årens som gått. De importerar fortfarande kvinnor från Baltikum för att driva lägenhetsbordeller i Stockholms finare kvarter, och för dem är unga kvinnor en handelsvara med kort bäst-före-datum.

Roslund har alltid varit en mästare på att berätta om de stora sammanhangen när det gäller samtidens kriminalitet, så även denna gång. Det är en välunderbyggd och skrämmande bild som målas upp av den cyniska människohandeln som bedrivs i Sverige idag, där girighet och skapar komplexa affärsmodeller där människor endast värderas utifrån hur mycket inkomster de kan inbringa – levande eller döda.

När Grens kommer alltför nära och råkar illa ut är det än en gång dags för infiltratören Piet Hoffman att rycka ut. Den här gången gör han det inte motvilligt som tidigare, utan vänskapen mellan Grens och Hoffmanns familj har vuxit sig så stark att han nu istället är den pådrivande för att rädda vännen och sätta fast storskurkarna – men kanske är det redan för sent…

Det här är den sjätte boken där Grens och Hoffman agerar omaka radarpar, och det är definitivt en av de starkaste. Själv skulle jag nog värdera Tre minuter, boken om kokainhandeln, allra högst, men Litapåmig står definitivt inte långt efter. Roslund är en mästare inte bara på research, han håller också spänningen uppe på ett sätt få andra svenska deckarförfattare behärskar, ofta med hjälp av tidsfrister på liv och död, men också på så många andra komplexa sätt.

När man talar om svenska deckare talas det ibland lite föraktfullt om ”journalistprosa”, något som främst stammar ur ett behov av att från mer finlitterärt håll markera att någon vidare ”fin” litteratur kan de populära deckarna som säljer så bra åtminstone inte göra anspråk på att vara. Att skriva på ett klart och direkt språk är dock ett kvalitetskriterium inom just denna genre, där språket aldrig får bli så litterärt komplicerat att det skymmer eller bromsar intrigen. Den optimala deckarspråkliga nivån är dock något Roslund behärskar till fulländning. Det är en njutning att läsa hans okomplicerade prosa som bidrar till att bygga upp stämningar och driva upp tempot i berättelsen, samtidigt som de finstämda kontrasterna också ges utrymme.

Det enda jag har att anmärka på denna gång är möjligen att jag kunde önska att det dröjt lite längre innan det avslöjades för läsaren vem som egentligen var hjärnan bakom berättelsens kriminella nätverk. Jag förstår dock varför Roslund valde att låta läsaren veta så pass tidigt, då vetskapen bidrar till att öka spänningen på ett annat sätt. Läs boken själv och se om du håller med mig eller inte.

Share

Recension av Leivinger & Pinters Idag dör alla gudar

När Leivinger och Pinter avslutar trilogin om polisen Iris Riverdal med Idag dör alla gudar tar de ut svängarna rejält.

Om författarna smög in ockulta inslag i trilogins första del, De mörkermärkta, finns det nu ingen hejd på övernaturligheterna. När tredje delen tar vid kämpar Iris med att återhämta sig efter händelserna i del två, och hennes kollegor undersöker allt som hänt. Dessutom möter vi den unge Tommy som dragits in i något han inte riktigt klarar av.

Den här gången vidgas romanvärlden och slutstriden utspelar sig i Tjeckien, vilket är ett lyckat drag. Det är lättare att tro på att ondskans krafter existerar långt ute i de karpatiska bergen, än i dagens Stockholm. Men krocken mellan realistiskt polisarbete och övernaturligheter är ändå stor, det är svårt att acceptera att Iris kollegor inte verkar notera alla konstigheter som sker. Författarduon har dock än en gång åstadkommit en spännande och välskriven bok som står sig bra inom sin genre.    

[Denna kortrecension skrevs för och är är tidigare publicerad i Gota Medias tidningar i våras, dock är den ej tillgänglig online.

Share