När Leivinger och Pinter avslutar trilogin om polisen Iris Riverdal med Idag dör alla gudar tar de ut svängarna rejält.
Om författarna smög in ockulta inslag i trilogins första del, De mörkermärkta, finns det nu ingen hejd på övernaturligheterna. När tredje delen tar vid kämpar Iris med att återhämta sig efter händelserna i del två, och hennes kollegor undersöker allt som hänt. Dessutom möter vi den unge Tommy som dragits in i något han inte riktigt klarar av.
Den här gången vidgas romanvärlden och slutstriden utspelar sig i Tjeckien, vilket är ett lyckat drag. Det är lättare att tro på att ondskans krafter existerar långt ute i de karpatiska bergen, än i dagens Stockholm. Men krocken mellan realistiskt polisarbete och övernaturligheter är ändå stor, det är svårt att acceptera att Iris kollegor inte verkar notera alla konstigheter som sker. Författarduon har dock än en gång åstadkommit en spännande och välskriven bok som står sig bra inom sin genre.
[Denna kortrecension skrevs för och är är tidigare publicerad i Gota Medias tidningar i våras, dock är den ej tillgänglig online.
”Wahldén skildrar initierat och respektfullt de exotiska miljöerna och den kontrasterande misären. Det handlar om drogernas förödande verkan, om segregation och rasism, och om den starka lojaliteten inom poliskåren – allt medan den klaustrofobiska känslan som skapas av orkanen driver allt till sin spets.”
Recensionen jag skrev för Gota Media i våras av Cyklonvarning kan läsas i sin helhet exempelvis här, i Kristianstadsbladet.
Efter Stieg Larsson har den svenska deckarscenen präglats av en stor variation när det gäller genrer och genrehybrider. Det är inte längre självklart att ha ambitionen skriva samhällskritiska polisromaner i samma stil som Sjöwall och Wahlöö eller Henning Mankell, utan idag strävar varje svensk deckarförfattare med självaktning snarare efter originalitet.
Även om polisromanen dominerade i Sverige under närmare fyra decennier, har det naturligtvis inte alltid sett ut så. Under 1800-talet och början av 1900-talet präglades genren av äventyrsromanens konventioner, från och med 1940-talet växte sig pusseldeckaren allt starkare, och så småningom följde (i viss mån) även den hårdkokta deckaren som i mångt och mycket kan betraktas som polisromanens föregångare.
Men medan genren idag karakteriseras av vida ramar och inkluderar allt från pusseldeckare till spionthrillers – ja, i princip kan en bok idag räknas som deckare (eller med en synonym paraplyterm, kriminalroman) så länge handlingen utspelar sig i en värld som påminner om den verkliga och huvudsakligen kretsar kring ett eller flera brott och utredningen av detta/dessa. Tidigare fanns det dock länge strikta regler för vad som fick, och absolut inte fick, ingå i en bok som skulle räknas till genren.
De klassiska regelsamlingarna gällde pusseldeckaren respektive den amerikanska hårdkokta deckaren. Jag har valt ut och tittat närmare på tre av de mest berömda av dessa. När det gäller pusseldeckaren handlar det om ”Van Dine’s Twenty Commandments” (presenterade av S. S. Van Dine i artikeln ”Twenty Rules for Writing Detective Stories”, publicerad i The American Magazine i septembernumret 1928, se här) och Ronald A. ”Knox’s Ten Commandments” eller ”Knox’s Decalogue” (först publicerad i förordet till Best Detective Stories of 1928-29, 1929, en antologi för vilken Knox var redaktör, se här). Och när det gällde den hårdkokta deckaren var den främsta regelkällan Raymond ”Chandler’s Ten Commandments” (kan läsas här och baseras på ”Twelve Notes on the Mystery Story” som återfinns i The Notebooks of Raymond Chandler, senare utvecklade Chandler sina tio budord i den berömda artikeln The Simple Art of Murder 1950).
Finns det någonting relevant i dessa regler idag, eller kan man göra precis som man vill nu och fortfarande inkluderas i deckargenren? Det är det jag kommer att titta lite närmare på i det följande.
Struktur, intrig och gestaltning
En del av de klassiska reglerna är uppenbarligen föråldrade, som exempelvis Van Dines om att det inte får vara kärlek inblandat. I Sverige har knappast någon brytt sig om den regeln sedan Maria Lang rönte enorma framgångar redan under femtiotalet genom att låta sina detektivgestalter bli förälskade och sina mördare drivas av passion. Och inte minst sedan 1990-talet har detektivgestalternas privata kärleksliv fått uppta allt större plats i de flesta svenska deckare.
Knox och Van Dines förbud mot att använda slumpen, olyckor och detektivgestalternas intuition för att driva handlingen framåt är uppenbarligen också förlegat. Redan Mankells Wallander hade varit relativt hjälplös utan sin magkänsla, och idag är intuition och sammanträffanden närmast obligatoriska inslag i svenska deckare. Blir det alltför mycket slump inblandat är det dock vanligt att deckarrecensenterna börjar opponera sig.
Regeln om att den skyldige måste förekomma tidigt i berättelsen och helst spela en någorlunda framträdande roll – som både Knox och Van Dine för fram – får man väl säga fortfarande gäller som en rekommendation. Som läsare känner man sig lurad om en ny gestalt uppenbarar sig i sista kapitlet och visar sig vara mördaren, och då uppfattar man i allmänhet boken som en dålig deckare. Chandler betonar att lösningen på deckarens mysterium måste imponera på den intelligenta läsaren, men utan att för den skull bli alltför tillkrånglat – och det är väl fortfarande så vi idealt vill ha det.
På samma sätt kan man nog säga att det förhåller sig med regeln om att alla ledtrådar måste presenteras för läsaren (Knox, Van Dine). Detta var naturligtvis en grundläggande hörnsten för pusseldeckaren, där läsaren uppmanades att lösa fallet, helst innan detektivgestalten avslöjade hur allt gått till, men med den stora genrevariation vi har idag är det inte lika självklart en nödvändighet. I en modern deckare kan man som läsare redan från början veta vem som är mördaren eller så kan man av olika anledningar ha ett perspektiv som är begränsat och av den anledningen inte få ta del av alla ledtrådar i den takt de upptäcks av berättelsens detektivgestalt(er). Chandler menar att man i en deckare måste vara ärlig i förhållande till läsaren. Detta är vanligtvis en princip som fortfarande gäller, men samtidigt har vi de senaste åren också sett en ökning av inte minst deckare som drar åt det psykologiska thriller-hållet där man i stor utsträckning arbetar med opålitliga berättare och/eller huvudpersoner och på det sättet medvetet lurar läsaren.
Även Van Dines regel om att en deckare måste innehålla ett mord gäller i princip idag. ”There simply must be a corpse in a detective novel, and the deader the corpse the better”, som han säger. Idag finns det egentligen ingen som kräver detta, men nästan 100 % av alla deckare som publiceras innehåller i praktiken ändå mord. Undantagen hittas framför allt i mer humoristiska deckare där även likfria brott ibland också kan stå i fokus. Van Dine säger också bestämt att lösningen aldrig får vara att ”mordet” visar sig vara en olycka eller ett självmord, han menar att det skulle göra så väl detektivgestaltens skarpsinne som läsarens engagemang bortkastat. Den regeln gäller däremot inte nödvändigtvis idag, även om det fortfarande är ovanligt att en sådan lösning används om det bara förekommer ett dödsfall i en deckare.
En regel som däremot fortfarande är absolut är den som både Knox, Van Dine och Chandler tar upp, att övernaturligheter inte får förekomma. Detta är något som inte minst många förlag idag försöker kringgå genom att inkludera så väl deckare som skräcklitteratur och fantasy under termen spänningslitteratur för att låta böcker ur de senare två genrerna rida på deckargenrens framgångar. Men bara för att man försäljningsmässigt – och ibland även när det gäller litterära priser – klumpar ihop böcker innehållande övernaturligheter med deckare, gör det inte dessa andra böcker till deckare.
På samma sätt som med övernaturligheterna förhåller det sig med reglerna om ännu oupptäckta gifter eller tekniska lösningar som så väl Knox som Van Dine nämner (både när det gäller mordmetoder och detektivarbete). Även Chandler betonar trovärdighet och realism som grundstenar för genren. Krävs det att vi kliver över skaklarna för dagens vetenskap och ger oss in i möjliga framtida lösningar hamnar vi automatiskt i science fiction- eller framtidsdystopi-facket, oavsett hur mycket av deckargenrens element och mönster som används i övrigt. Smärre övertramp in i framtiden kan vi dock tillåta oss om det som skildras ligger tillräckligt nära gränsen för vad som idag är vetenskapligt möjligt. Där har nog TV:s många CSI-serier bidragit till att sätta standarden för vad som betecknas som rimligt.
En av Van Dines regler säger också att längre miljö- och karaktärsbeskrivning inte ska förekomma i en deckare, ”there must be a sufficient descriptiveness and character delineation to give the novel verisimilitude”, men inte mer. Chandler verkar lite mer flexibel på den här punkten där han menar att en berättelse inte ska vara läsvärd enbart för själva mysteriets skull, utan att ”the investigation itself must be an adventure worth reading” – och här får man anta att så väl miljö- som karaktärsskildring är en viktig del i att skapa detta äventyr. Som regel får man väl säga att tanken om att begränsa de deskriptiva delarna ändå delvis gäller fortfarande, men det får naturligtvis inte bli för mycket beskrivning för beskrivningens skull. Beskrivningar ska bidra med något viktigt till helheten – antingen genom att som Van Dine föreslår, få det hela att kännas verkligt, eller genom att ge någon form av ledtrådar. Samtidigt är svenska deckare kända – och omtyckta – internationellt för att de lägger det där extra utrymmet på att skildra så väl natur som samhälle. Dessutom har den mer ”litterära” deckaren, där miljöbeskrivningarna skapar stämningar och bidrar till läsupplevelsen blivit, allt mer populär. Så det här är ändå en regel som inte på något sätt kan sägas vara absolut idag, men kanske landar vi ändå i närheten av Chandler, som betonade att man som läsare ändå behöver lite mer än bara den logiska gåtan.
Van Dine avslutar sin uppräkning av regler med att peka ut tio klichéer som ingen deckarförfattare med självaktning bör använda sig av. När vi idag talar om ”förbjudna” klichéer i deckare handlar det oftast om rent språkliga sådana, och mer sällan om den typ av innehållsliga konventioner som Van Dine nämner, exempelvis hundar som inte skäller, identifikation av brottslingar via saliv på cigarettfimpar, falska fingeravtryck, och så vidare. Min uppfattning är att många författare idag är mindre medvetna om de språkliga klichéerna, kanske beroende på att de inte läser en lika stor del av deckarproduktionen som jag inbillar mig att deras kollegor gjorde på Van Dines tid. Däremot har ett flitigt tittande på TV:s många deckarserier förmodligen skapat en ökad medvetenhet om innehållsliga stereotyper i genren, vilket gjort dagens författare mer benägna att antingen undvika dessa eller använda dem på ett mer ironiskt eller lekfullt sätt, vilket ändå tillfredsställer den vane deckarläsare som identifierar den ursprungliga användningen.
Detektivgestalter och brottslingar
Van Dines regel om att en deckare måste ha en detektivgestalt, någon som tar reda på hur saker och ting gått till eller förhåller sig gäller också fortfarande. Idag är det nog ett av de få absoluta kriterierna för att en bok ska vara en deckare, att någon faktiskt utreder eller tar reda på något som har med ett brott att göra – och det ger oss automatiskt minst en detektivgestalt, oavsett vilket yrke vederbörande har eller vilken roll hen annars spelar i berättelsen. Van Dines påbud om att det endast får förekomma EN detektivgestalt dog nog däremot redan på 1950-talet när polisromanen på allvar gjorde inträde på deckarscenen och man upplevde det som mer realistiskt att en grupp poliser tillsammans skulle kunna lösa samhällets problem än att en ensam hjälte kunde göra det. I Sverige slår detta igenom på bred front först under det följandedecenniet i och med Sjöwall och Wahlöös framgångar. Idag kan man dock se att det återigen blivit vanligare med ensamma detektivgestalter, något som både är ett resultat av att polisromanen inte längre har monopol på deckarscenen och av att den ökade variationen inom genren öppnat för fler typer av hjältar som kan arbeta på egen hand.
Precis som han bara vill ha en detektiv, menar Van Dine också att det bara får förekomma en skurk, oavsett hur många mord som begås. Visserligen är seriemördare betydligt vanligare i deckarna idag än på Van Dines tid, men friheten att laborera med flera mördare är nog också betydligt större. Även om det vanliga är att man knyter flera (initialt) till synes orelaterade mord till en och samma gärningsman, händer det idag också att man laborerar med flera brottslingar med olika motiv. Jag skulle nog påstå att man som läsare uppfattar en sådan upplösning som kreativ och originell, snarare än att man känner sig lurad. Idag när deckarna i större utsträckning speglar samhället än vad de gjorde på Van Dines tid är det inte heller förbjudet att inkorporera organiserad brottslighet och yrkeskriminella längre, utan det har snarast blivit ett stående inslag i åtminstone de deckare som utspelar sig i modern storstadsmiljö. Van Dine (som enbart talar om pusseldeckare och inte inkluderar exempelvis spionthrillers) går så långt att han säger att motivet för mord måste vara personligt, och det kan man väl säga fortfarande gäller i många svenska deckare idag, inte minst i de som utspelar sig i landsortsmiljö. Men när vi rör oss i den internationella, politiska, eller organiserade brottslighetens värld lämnas de personliga motiven oftast därhän. Chandler påpekar dessutom att brottslingen måste få sitt straff, oavsett om detta sker på laglig väg eller inte. Detta är dock något som det tummas på allt mer idag när fler och fler av detektivgestalterna rör sig på båda sidor av lagens gränser. Då hoppas läsaren naturligtvis att de ”riktiga” brottslingarna ska åka fast, medan man lika ihärdigt håller tummarna för att bokens huvudperson ska komma undan med sina brottsliga handlingar.
Att någon av detektivgestalterna inte själv får vara den brottsling som eftersöks (Knox, Van Dine) betraktas således knappast heller som någon regel idag, snarare tvärt om. En författare som lyckas med det konststycket i en bok med bara en detektivgestalt uppfattas nog snarare som skicklig, och i och med polisromanens intåg blev det också relativt ofta man stötte på en korrupt polisgestalt som brottsling. Att detektivgestalter generellt bryter mot lagen och begår brott började bli dessutom vanligt redan i den amerikanska hårdkokta deckaren på 1950-talet. Idag är det inte minst de gestalter – så väl manliga som kvinnliga – som följt i Lisbeth Salanders fotspår som regelmässigt ägnar sig åt denna typ av överträdelser. Nu sker detta emellertid inte nödvändigtvis av samma ädla eller moraliska skäl som de amerikanska privatdetektiverna kunde åberopa, utan det kan lika gärna ske för någon form av personlig vinnings skull.
Konklusion
Man kan således konstatera att även om vissa delar av de klassiska regelsamlingarna förlorat sin giltighet i förhållande till dagens svenska deckare, innehåller de också mycket som fortfarande gäller. Och trots att de äldre genrereglerna, som sagt, syftar på smalare varianter av deckargenren (huvudsakligen pusseldeckaren och den amerikanska hårdkokta deckaren) än vad vi talar om när vi diskuterar den svenska deckargenren idag, säger jämförelserna i ovanstående genomgång ändå mycket om hur deckargenren i Sverige ser ut idag i alla sin mångfald. En av Chandlers regler var att en deckare “must not try to do everything at once. If it is a puzzle story operating in a rather cool, reasonable atmosphere, it cannot also be a violent adventure or a passionate romance.” Men det är nog precis just det som den svenska deckaren kan, får och kanske idealt till och med bör vara idag. Det var det Stieg Larsson fick oss att se, och det är det som de flesta svenska deckarförfattare idag – oavsett vilken typ av deckare de egentligen skriver – strävar efter att skapa: den där berättelsen som har allt, så väl intelligenta klurigheter som spännande action och intressanta relationer.
[Denna artikel skrev jag ursprungligen som en gästblogg hos Svenska Deckarakademin, se här.]
”Vår mörka hemlighet för tankarna till författare som Julia Wallis Martin och Nicci French, men ännu är brittiska Jenny Quintana inte riktigt på nivå med föregångarna.”
Hela min kortrecension av Vår mörka hemlighet (Our Dark Secret, översatt av Helen Sonehag) kan ni läsa exempelvis här, i Borås Tidning.
Sedan Mattias Edvardsson slog igenom med sin andra deckare, En helt vanlig familj, har han blivit enormt hyllad och skapat sig en egen nisch på den svenska deckarscenen. Personligen håller jag nog ändå deckardebuten, En nästan sann historia, som favorit bland hans böcker.
Även En familjetragedi utspelar sig i ett igenkännbart Lund. Under några sommarmånader utspelar sig det som slutar i en tragedi, eller med en kanske mer korrekt terminologi, i mord. Redan tidigt avslöjas det fullbordade brottet för läsaren, kropparna hittas och sedan följer vi tre av de misstänkta parallellt med utdrag ur polisens förhör med dem och med andra som på olika sätt befunnit sig i deras närhet den där sommaren.
Den unga, trasiga Karla som läser en juridisk introduktionskurs med sikte på att komma in på juristprogrammet och bli domare. Den desperate Bill vars hustru dött i cancer, som nu kämpar med ekonomin för att ge dottern Sally ett bra liv. Den trettioårskrisande Jennica som söker kärleken och börjar dejta den äldre Steven. Efterhand skapas olika band och relationer mellan de tre, samtidigt som allt spårar ur.
Edvardsson arbetar även denna gång med att ge läsaren olika synvinklar på skeendena och framförallt kan även denna bok placeras i den psykologiska thrillergenren. Än en gång utforskar han vad som kan ske när vanliga människor steg för steg trängs så långt in i ett hörn att de känner att de inte har någon rimlig väg ut. Här återfinns dock även pusseldeckarinslag som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna.
Att hålla sig till tre perspektiv är ganska lagom, samtidigt som boken har fem huvudpersoner. Även de två mordoffrens historier hade förtjänat att berättas, nu framstår de fortfarande som relativt gåtfulla när allting avslöjats. Även om valet att inte skildra skeendena också ur deras synvinklar är högst begripligt för att hålla mystiken uppe, kan jag samtidigt önska att Edvardsson antagit utmaningen att även låta dem komma till tals.
Tematiskt handlar boken mycket om hur starkt våra val och vårt beteende präglas av erfarenheterna från vår uppväxt, det spelar ingen roll hur vi än försöker att bryta mönster och gå vidare och forma våra egna liv. De tre huvudpersonerna är alla starkt styrda av sina respektive familjebakgrunder och där man verkligen kan tala om tragedier på olika plan. En annan gemensam nämnare är beroenden, beroenden av droger, av spel och av andra människor.
Edvardsson är skicklig på att bygga upp läsarens nyfikenhet på hur allt kan hänga ihop – jag skulle säga att det snarare handlar om det än om att han är bra på att skapa spänning, särskilt spännande är det egentligen inte. Men de läsare som uppskattat hans senaste böcker kommer att känna igen sig i han romanvärld, och de kommer inte att bli besvikna på En familjetragedi.
Ni har väl inte glömt att jag debuterade som deckarförfattare förra året med boken Oskuld och oleander (som nu finns ute i pocket)? Den 2 september utkommer uppföljaren, Förgätmigej, där ni åter igen för träffa Iris Bure. Redan nu kan ni få en förhandstitt på den fina omslaget, skapat av Emma Graves:
2 september kommer Förgätmigej som fysisk bok, E-bok och ljudbok (inläst av fantastiska Rachel Mohlin).
Och här har ni baksidestexten:
”Augusti. De första tecknen på höst smattrar mot rutorna när samtalet kommer. Iris kusin Ingrid är desperat, systerdottern Alva har inte återvänt från paddelturen med vännerna. När Iris inser att det finns paralleller till något hon och kusinen själva upplevde i tonåren kör hon raka spåret upp till Åmål för att hjälpa till att leta. Sökandet utvecklar sig snart till en utdragen katt-och-råtta-lek i de dalsländska skogarna, bland barndomsminnen och sommarförälskelser, ungdomssynder och nattsvarta mardrömmar. Vad är egentligen det mystiska Växthuset? Varför har Iris glömt så mycket av det som skedde där, och hur kommer det sig att alla hon pratar med verkar försvinna?
Kerstin Bergman följer upp sin hyllade debut Oskuld och oleander med ännu en personlig och tänkvärd återvändardeckare. Med Förgätmigej har hon skapat ett oslagbart sensommaräventyr präglat av stämningsfulla miljöer, lågmält bitsk humor och krypande obehag.”
Författarduon har etablerat sig starkt på den svenska actionscenen, men hade vunnit på att knyta ihop berättelsen bättre.
I Stormfödd, tredje boken i serien, har Alex Storm problem både med businessen och privatlivet. Hustrun vill lämna honom och far till Colombia för att säkra kokainleveranserna, medan Alex besöker Hongkong och brodern, triadledaren Peter, i jakt på sina rötter. Langaren Lissie pressas och polisen Nina kommer allt närmare det kriminella nätverket. Vi bjuds på ett fängslande persongalleri och spännande action.
I deckarserier är det vanligt att skildra ett fall per bok plus en genomgående intrig. Här ligger allt fokus på den genomgående storyn. Det gör dels att det är svårt att riktigt veta vad boken handlar om, dels att den känns oavslutad då få händelsetrådar får sin upplösning. Det funkar fint för trogna läsare av serien, sämre för den som vill läsa boken fristående.
(Denna kortrecension är ursprungligen skriven för Gota Media som dock endast publicerat den i de fysiska tidningarna i våras, ej på nätet.)
Idag talar man allt oftare hellre om spänningslitteratur än om deckare. Varför gör man det? Och vem är det egentligen som vinner på det? Jag har funderat över vad detta betyder för den svenska deckaren. [Denna artikel publicerades ursprungligen i Borås Tidning i mars 2021.]
Sedan Stieg LarssonsMän som hatar kvinnorpublicerades 2005 har deckargenren i Sverige utvecklats enormt. Innan dess var det framförallt Sjöwall och Wahlöös modell för den samhällskritiska polisromanen som utgjorde måttet för en kvalitetsdeckare. Skulle du bli framgångsrik som deckarförfattare var det åt det hållet du skulle sikta. Men Larsson gjorde något helt annat och lyckades ännu bättre. Det internationella genomslag han fick med böckerna i Millennium-trilogin överglänste vida det hans tidigare svenska författarkollegor fått. I jämförelse med Larssons försäljningssiffror stod till och med Henning Mankell sig ganska slätt.
Det som var nytt och originellt med Män som hatar kvinnorvar hur Larsson lekte med deckargenren, hur han vågade lämna det väl upptrampade polisspåret och blanda element från ett antal olika deckargenrer. Mest framträdande i den första boken är naturligtvis hur han förenar pusseldeckaren med seriemördarthrillern, men här återfinns även inslag av exempelvis rättegångsroman, journalistdeckare, hårdkokt deckare, barn- och ungdomsdeckare – och naturligtvis polisroman.
Larssons framgångar fungerade som både en ögonöppnare och en inspirationskälla för övriga svenska deckarförfattare. Plötsligt vågade man ta ut svängarna, arbeta med nya typer av huvudpersoner och utmaningen att skapa nya originella genrekombinationer sporrade till en enorm utveckling av genren. I princip ”alla” kombinerade olika deckargenrer, variationen ökade och deckarhybriderna stod som spön i recensenternas slalombackar.
Det här var en utveckling som säkerligen både bidrog till och sammanföll med en enorm växtkraft inom genren. Fler och fler svenska deckare (eller kriminalromaner, som är en term som också kan användas som ett paraplybegrepp, synonymt med deckare) gavs ut varje år, fler och fler översattes, filmatiserades, lästes och dök upp i hyllorna på flygplatser och i boklådor världen över. Larssons framgångar hade dessutom öppnat även den engelskspråkiga marknaden för de svenska författarna och det var som om Män som hatar kvinnorfungerat som ett startskott för en inspirerande frihet inom genren som resulterade i ett framgångsrikt överflöd. So far, so good.
I takt med att genrevariationen ökade började författarna ta ut svängarna ytterligare, blanda in även andra populärgenrer i deckargenren. Lite skräck, lite romance, lite fantasy, lite chick lit – möjligheterna tycktes oändliga. Det här var något förlagen var snabba att haka på. Plötsligt talade man hellre om spänningslitteratur än om deckare. Då kunde man rida på den framgångsrika deckarvågen för att sälja in även sådant som egentligen snarare hörde hemma i framförallt skräck- eller fantasygenren, böcker som innehåller övernaturliga inslag vilket är absolut förbjudet inom deckargenren i sig.
Rubriken ”Deckare” ersätts idag i många fall av rubriken ”Spänning” i förlagskataloger och bokhandelsskyltning. Även när det gäller deckarpriser – Storytel Awards och Crimetime (Specsavers) Awards är bra exempel – får skräck- och fantasyromaner numera ofta vara med och konkurrera om deckarpriserna. I princip är det bara Svenska Deckarakademins priser som fortfarande i praktiken är renodlade deckarpriser. Vi har alltså rört oss en bra bit från Stieg Larsson som förebild. Även om han tangerade skräckgenren i en del av sina thrillerutspel och fantasygenren i Lisbeth Salanders släktskap med superhjältarna, höll han sig hela vägen inom verklighetens – och deckargenrens – krassa ramar.
Vad innebär då detta rent konkret för deckargenren? I bästa fall innebär det att läsare upptäcker nya typer av böcker de inte annars skulle välja spontant, och inte minst innebär det att böcker ur andra genrer än renodlade deckare får mer uppmärksamhet än de skulle ha fått annars. De stora bästsäljarna inom ”spänningsgenren” är trots allt fortfarande deckare utan inslag som bryter det realistiska kontraktet med läsaren (många av dessa bästsäljare innehåller dock inslag av framförallt romance, som ända sedan det nya millenniets början fått allt större plats inom genren). Det kan spänningsböckerna med övernaturliga inslag (ännu?) inte konkurrera med.
I sämsta fall innebär det en urvattning av genren, där läsare känner sig lurade när deckargåtan plötsligt löses på övernaturlig väg och där man har svårt att veta vilka böcker som egentligen är deckare. Där läsare håller sig till de redan etablerade deckarserierna och deckarförfattarna, för där ”vet man vad man får”, istället för att våga testa nya debutanter och författare.
Spelar det här alls någon roll? För förlagen som använder deckarnas framgångar för att marknadsföra och sälja även andra böcker (och som även är drivande bakom priser som exempelvis de ovan nämnda) är det naturligtvis bra, på samma sätt som att allting nu marknadsförs utomlands som Nordic Noir, vare sig det är noir, deckare eller ens av nordiskt ursprung. När det finns ett framgångsrikt koncept vill alla rida på vågen, och att döpa om allt till spänningslitteratur är precis samma sak. För genren i sig och för läsarna är fördelarna betydligt mera tveksamma.
Från och med idag går det att boka mig för föreläsningar och andra uppdrag även via Författarförmedlingen vid Författarcentrum Syd. Eftersom jag efter det senaste årets inställda evenemang verkligen behöver uppdrag, tipsa gärna alla ni känner som jobbar på bibliotek, seniorföreningar, bokmässor, litteraturfestivaler och liknande – helt enkelt alla som är inblandade i att ordna olika typer av litteraturarrangemang – om det. Jag kommer gärna ut och håller exempelvis deckarföreläsningar, jobbar som moderator eller gör författarbesök. Mer info hittar ni hos Författarcentrum Syd, här.
Foto: Andreas Gruvhammar
Som vanligt går det naturligtvis utmärkt också att kontakta mig direkt (se ”Kontakt” ovan), och under rubriken ”CG erbjuder” ovan hittar ni också mer information om vilka föreläsningar och annat jag erbjuder.
Aktuella och svåra ämnen står i centrum för sjätte delen av Sahlströms polisserie, men boken hade vunnit på ytterligare bearbetning.
Polisen Saga Vallén och hennes kollegor i Lund utreder mordet på en pojke som skjutits på högstadieskolans skolgård under sommarlovet. Snart erkänner en av hans närmaste vänner mordet, men när man hittar ytterligare ett lik kompliceras allt. Tematiskt handlar boken om mobbning, övergrepp och utsatthet på nätet – viktiga och komplexa ämnen som fortfarande inte diskuteras tillräckligt. Sahlström skildrar också den stora klyftan mellan ungdomars och vuxnas värld och hur svårt det är att skapa det förtroende som krävs för att överbrygga den.
Som lundabo uppskattar jag också särskilt att läsa om de välbekanta miljöerna. Jag kan dock önska att så väl intrigens detaljer som språket bearbetats ytterligare. Även den psykologiska trovärdigheten i romanens relationer kunde ha jobbats med en vända till.
(Denna kortrecension är ursprungligen skriven för Gota Medias tidningar som dock endast publicerat den i de fysiska tidningarna i våras, ej på nätet.)
