Varberg – fiktion och verklighet

Besöker god vänner i Varberg. Promenad i oktobersolen längs stranden upp mot fästningen. Som så ofta befinner jag mig i deckarmiljöer. Det är här kommissarie Leo Colbjörnsen står och blickar ut över havet och söderut mot Subbe fyr i Hans Vennersten och Jan Sigurds Sanningens pris (2011), djupt försjunken i tankar kring sitt fall. Verklighet och fiktion överlappar varandra, lager på lager. Kanske det ligger ett lik bakom stenen – men vi är ju inte ute på hundpromenad, så det borde ju inte vara vi som hittar det. Kan nog lugnt gå vidare utan att spana alltför långt in i buskarna eller titta alltför noga på vad som flyter i strandkanten. Men Colbjörnsen vet att hans mördare måste ha sprungit här längs strandpromenaden efter mordet. Solen värmer på ryggen, då och då en pust av tångdoft från havet, klipporna lyser röda.

CIMG3189

Det är något alldeles speciellt att läsa om platser där man befinner sig, där man befunnit sig, eller dit man ska åka. Fiktionen får liv på ett särskilt sätt, blir en del av det upplevda, av verkligheten, av livet och erfarenheten. Den fördjupar verklighetsupplevelsen med flera bottnar, ytterligare kunskap. Även på den plats man besöker för första gången har man bekanta som man varit där ”tillsammans” med tidigare, som man ätit en kanelbulle med på caféet vid torget, handlat mjölk på Seven Eleven vid stationen, promenerat genom stadsparken och upplevt dimman stiga på morgonen med. Erfarenheterna berikar läsningen, det är lätt att föreställa sig caféet, kvartersbutiken, parken och dimman eftersom man i verkliga livet upplevt sådant förut, om än på andra platser, i andra städer. Och när man verkligen befinner sig på den nya plats man läst om upplever man ofta nästan en känsla av déjà vu, som om man faktiskt varit där förut.

Läs mer

Share

Zumba, deckarläsning och träningsvärk

Jag har nyligen för första gången i livet börja träna Zumba. Zumba är en dansig träningsform där man i grupp och till musik ska röra armar och ben i takt och på rätt sätt samtidigt som man på något outgrundligt sätt också förväntas rotera på höfterna. Jag är som ni hör inte riktigt där ännu. Men under korta ögonblick får jag ändå en känsla av att jag nog med tiden kommer att kunna knäcka koden, även om det lär dröja. (Nu är det nog några av er som undrar om ni hamnat på fel blogg, men ge inte upp än!) Parallellt med mina tafatta Zumba-försök ägnar jag mig också åt något jag är betydligt bättre på, deckarläsning. Där har jag så att säga redan knäckt koden.

Just nu är det ungefär en månad kvar tills vi i Svenska deckarakademins svenska läsgrupp ska ha kommit fram till vilka fem böcker som ska nomineras till priset för 2014 års bästa svenska deckare. Vilka de fem är kommer sedan att avslöjas på Svenska deckarfestivalen i Sundsvall den 8 november, och den slutliga vinnaren annonseras i Eskilstuna i samband med Svenska deckarbibliotekets 25-årsjubileumsfirande den 22 november. Kontentan är att jag just nu läser för brinnande livet för att hinna tillägna mig och bedöma alla de svenska deckare som – så här års i princip dagligen – trillar ner i brevlådan.

CIMG3127

Till skillnad från när det gäller Zumban har jag inga problem med att följa med i svängarna när det gäller deckarna. Jag kan genrekoderna, känner igen mönstren, har inga problem med takt och tempo, och till och med de lite mer udda referenserna och seriemördarna (läs höftrotationerna) går som ett rinnande vatten. Det här är kunskaper och färdigheter som byggts upp under många års intensivt deckarläsande, kunskaper som deckarläsare ofta har eftersom kärleken till genren bygger på en omfattande och gedigen konsumtion. Deckare är snabblästa, deckarälskare hinner alltså läsa många deckare och därigenom bygger de upp stora genrekunskaper. Jag antar att många av er känner igen er i detta.

Läs mer

Share

Recensioner Engström, Rogneby, Carlsson och Börjlinds

Det har kommit ut otroligt många deckare just nu inför bokmässan. Några av mina senaste publicerade deckarrecensioner hittar ni här:

– En recension av Thomas Engströms Söder om helvetet i Smålandsposten 12/8 2014.

CIMG3156

– En recension av debutanten Jenny Rognebys Leona: Tärningen är kastad i Smålandsposten 26/8 2014.

CIMG3159

– En recension av Christoffer Carlssons Den fallande detektiven i Smålandsposten 26/8 2014.

CIMG3155

– En kortrecension, denna av Cilla och Rolf Börjlinds Svart gryning i Smålandsposten 22/9 2014.

Börjlinds 2014

Share

Att skriva sin drivkraft?

Försöker summera intrycken från årets bokmässa på tåget hem från Göteborg. Som vanligt är det mötena med människor som är den stora behållningen, med nya och gamla vänner, med olika deckarförfattare, deckarexperter och potentiella framtida uppdragsgivare.

CIMG3124

Mitt mål med mässan i år har varit just att prata med människor och försöka göra reklam för mig och CrimeGarden. Även om det nu i efterhand känns som om jag kanske borde gjort ännu mer, kontaktat och pratat med flera, har jag samtidigt haft fler spännande och lärorika samtal om deckare än vad jag kan minnas att jag haft på bokmässan på många år. Det känns som att jag kommer hem med ny inspiration och nya funderingar – vilket ju inte är det sämsta.

Under söndagen lyssnade jag på ett antal intervjuer med deckarförfattare – Christoffer Carlsson, Anna Jansson, Inger Frimansson, Helene Tursten, Erik Axl Sund (Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) och Tove Alsterdahl. En av de saker i intervjuerna som särskilt fick mig att fundera var frågan om varför man överhuvudtaget börjat skriva. De som tydligast formulerade sina bevekelsegrunder var Christoffer Carlsson och killarna bakom pseudonymen Erik Axl Sund.

Läs mer

Share

Deckarseminarietips inför Bokmässan

Är på väg till Bok & biblioteksmässan i Göteborg. Som vanligt konstaterar jag efter att ha bläddrat i seminarieprogrammet att det finns extremt många spännande programpunkter om deckare. Många handlar naturligtvis mest om att en författare berättar om sin nya bok, men det finns också en hel del annat och mera spännande. För min del föredrar jag att inte veta särskilt mycket om en ny deckare när jag ger mig in i den – ofta läser jag inte ens baksidestexten förrän efteråt. Men naturligtvis är det många av författarna som i seminariepunkterna på mässan gör mer än att bara berätta om sin boks handling och huvudpersoner också, och det är då det blir intressant.

Själv har jag tyvärr inget seminariekort i år, men om jag hade det skulle jag särskilt velat höra:

  • ”Nordens främsta exportvara – mord!” idag, fredag, 17.00–18-30, där såväl författare som agenter och andra branschmänniskor diskuterar de internationella framgångarna för Nordic Noir.
  • ”Gangsterstaden Malmö – fiktion och verklighet” lördag 10.30–10.50, där journalisten och deckarförfattaren Olle Lönnaeus talar om Malmö som brottsplats.
  • ”En gång kriminell – alltid kriminell?” lördag 12.00–12.45, där två av de mest intressanta – och kanske mest politiska – svenska deckarförfattarna just nu, Katarina Wennstam och Jens Lapidus, diskuterar svårigheten med att komma undan ett kriminellt förflutet.
  • ”Varifrån kommer ondskan?” lördag 13.00–13.45, min kollega i Svenska Deckarakademin, Maria Neij, intervjuar socialpsykologen och deckarförfattaren Caroline Eriksson och kriminologen och deckarförfattaren Christoffer Carlsson om varför människor begår onda handlingar och varför det är så intressant att skriva och läsa om ondska.
  • ”Årets deckare på svenska” lördag 17.00–17.20, deckarakademikollegorna Lilian Fredriksson, Karl G. Fredriksson och Johan Wopenka berättar om det bästa och det mest originella i deckarfloran hittills i år.
  • ”Finns det manliga och kvinnliga sätt att lösa brott?” söndag 12.00–12.45, Maria Neij samtalar med deckarförfattarna Ingrid Hedström och Yrsa Sigurðadóttir om ifall det är någon skillnad på manliga och kvinnliga huvudpersoner i deckare (seminariet hålls på engelska).

Så ni som har seminariekort, utnyttja det till max och lär er en massa intressant om deckare!

Och här finns hela seminarieprogrammet med lokaler och så.

Växtslinga_böjd_vänster

 

Share

Deckarförfattare med invandrarbakgrund?

Häromdagen fick jag en förfrågan från Anne Grydehøj, deckarforskare vid University of Kent i England. Hon skulle skriva en artikel om deckarförfattare med invandrarbakgrund och undrade om jag kände till några sådana i den svenska eller övriga nordiska deckarfloran. Det pinsamma var att jag faktiskt inte kunde komma på något enda namn bland de etablerade deckarförfattarna… Det är klart att exempelvis Theodor Kallifatides har skrivit ett par böcker som kan betraktas som deckare, men bland de mer renodlade deckarförfattarna var det svårare.

Förstoringsglas_med_blod

Jag är säker på att det måste finnas exempel, men min okunskap bekräftade Annes tes att de var få i de nordiska länderna, medan man i exempelvis Frankrike hade gott om deckarförfattare med annan bakgrund än den helfranska. Däremot har vi en hel del svenska författare med vad man skulle kunna kalla ”utvandrarbakgrund”, svenska deckarförfattare som bor utomlands, på heltid eller periodvis, som Henning Mankell, Liza Marklund och Kjell Eriksson, bara för att nämna några.

Men migration, etnicitet, nationell identitet och transnationell brottslighet har varit – och är – viktiga teman i svenska (och nordiska) deckare, inte minst under de senaste tjugofem åren. Och när det gäller de svenska detektivgestalterna har de idag en allt mer mångfacetterad bakgrund. Det senare gäller hos de flesta författare, från Arne Dahls Jorge Chavez och Arto Söderstedt, till Camilla Läckbergs Paula Morales.

Läs mer

Share

Drömmen om Texas

På Stockholmsresan i helgen hade jag Kristina Ohlssons nya deckare, Lotus Blues, med mig. Boken är första delen i en ny kortserie av Ohlsson, en serie som till stor del ska utspela sig i Texas. Det har blivit allt vanligare på senare år att svenska deckarförfattare överger inte bara Stockholm utan även övriga Sverige till förmån för internationella miljöer.

CIMG3098

Särskilt gäller detta de författare som är mer samhällskritiskt intresserade och som skildrar en modern trans-nationell brottslighet. Arne Dahls nyligen avslutade Opcop-serie är ju ett närmast emblematiskt exempel, men några av de senaste jag läst är Tove Alsterdals Låt mig ta din hand (Sydamerika), Henrik Berggrens Det röda arvet (Norge, Spanien och Irland) och Kjell Erikssons Smärta (Brasilien). De nämnda böckerna har fortfarande en stark svensk koppling och man känner igen en ”svensk deckarstil” även då miljöerna är nya. Detta gäller faktiskt de flesta av de författare som förlägger sina handlingsförlopp utomlands – något som jag tror är taktiskt för att locka en stor publik, inte minst med tanke på den status som Nordic Noir och Scandicrime idag har internationellt.

Det finns dock också författare som helt släpper de svenska kopplingarna, både intrig- och stilmässigt. Ett bra exempel

Läs mer

Share

Yrken, författare och detektiver

I Stockholm i fredags träffade jag Jakob Runevad Kjellmer från SVTs Kulturnyheterna som ville veta mer om fenomenet att den svenska deckarscenen idag präglas av att författarna har en så varierad yrkesbakgrund, något som de också använder i sina deckare. Traditionellt har majoriteten av de svenska deckarförfattarna haft en bakgrund som journalister eller inom någon annan form av humaniora, men det senaste decenniet har variationen alltså ökat. Till en del beror det naturligtvis på att allt fler skriver deckare, vilket i sin tur bland annat beror på att det är en lockande bransch där man om man har tur och är tillräckligt bra kan få ett enormt genomslag och även tjäna en hel del pengar. De flesta svenska deckarförfattare kan dock inte alls försörja sig på sitt skrivande utan har ett annat jobb också. Men drömmen om framgång blir ju så tydlig när allt fler ändå lyckas, och den lockar… Att skriva bra deckare är dock otroligt svårt och kräver enormt mycket arbete.

Blod

Varför vill då så många plötsligt skriva om detektivgestalter som inte är poliser, journalister eller privatdetektiver, utan istället exempelvis läkare (Karin Wahlberg), rättsläkare (Elias Palm), historiker (Henrik Berggren), skolledare (Kristina Appelqvist, Ann-Mari Tormalm), distriktssköterskor (Ingrid Kampås), psykologer (Camilla Grebe och Åsa Träff), domare (Ingrid Hedström) och så vidare?

Läs mer

Share

En bra start på dagen

I morse när jag startade datorn hade en av mina vänner som också är i ”deckarbranschen” hittat en ny recension av min bok Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014) och länkat till den på min Facebook-sida. En sån recension man blir väldigt glad av!

Det är Barbara Fister som på sin utmärkta blogg om Scandinavian Crime Fiction har skrivit recensionen. Titta gärna in till henne för att se vad hon skriver om deckare i övrigt också!

degenere-bergman-swedish-crime.indd

 

Share