Denise Rudberg – nu aktuell med sin fjärde deckare – får ofta kritik för att vara lite för lättviktig och banal som deckarförfattare. Jag kan tycka att det ofta är lite oförskyllt, och jag tror att mycket av kritiken bottnar i Rudbergs förkärlek för romantik och explicita sexscener – något som aldrig stått särskilt högt i deckarkretsar – i kombination med hennes huvudpersoners fäbless för champagnepimplande och lyxpralinsätande. Denna ur deckarförfattarstatussammanhang sett olyckliga kombination förstärks dessutom nu när Rudberg bytt från Norstedts till Forum av omslagets nydesign med författaren själv poserande bland eleganta guldslingor på bästa Liza Marklund-manér.

Dessutom är det något provocerande dels med att påstå sig ha hittat på en egen genre – elegant crime, som ju egentligen bara är en mix av deckare och chick lit i överklassmiljöer – dels att skriva om just överklassmiljöer där människor ser ner på andra för att de inte har tillräckligt god smak eller tillräckligt fina märken på kläderna. Det sistnämnda är naturligtvis något som förekommer i alla kretsar, men det blir ändå lite extra provocerande när snobberiet backas upp av pengar, anor och privatskolebakgrunder.

Men ser man bortom den glossade ytan har Rudberg skapat intressanta huvudpersoner som är komplexa och kompletterar varandra väl. Konceptet med tre centralgestalter – en klassisk manlig deckarpolis, en äldre kvinnlig åklagarsekreterare, och en yngre manlig överklasspolis – genererar en bra dynamik och är relativt udda i den svenska deckarfloran.

Läs mer