Deckarförfattare med invandrarbakgrund?

Häromdagen fick jag en förfrågan från Anne Grydehøj, deckarforskare vid University of Kent i England. Hon skulle skriva en artikel om deckarförfattare med invandrarbakgrund och undrade om jag kände till några sådana i den svenska eller övriga nordiska deckarfloran. Det pinsamma var att jag faktiskt inte kunde komma på något enda namn bland de etablerade deckarförfattarna… Det är klart att exempelvis Theodor Kallifatides har skrivit ett par böcker som kan betraktas som deckare, men bland de mer renodlade deckarförfattarna var det svårare.

Förstoringsglas_med_blod

Jag är säker på att det måste finnas exempel, men min okunskap bekräftade Annes tes att de var få i de nordiska länderna, medan man i exempelvis Frankrike hade gott om deckarförfattare med annan bakgrund än den helfranska. Däremot har vi en hel del svenska författare med vad man skulle kunna kalla ”utvandrarbakgrund”, svenska deckarförfattare som bor utomlands, på heltid eller periodvis, som Henning Mankell, Liza Marklund och Kjell Eriksson, bara för att nämna några.

Men migration, etnicitet, nationell identitet och transnationell brottslighet har varit – och är – viktiga teman i svenska (och nordiska) deckare, inte minst under de senaste tjugofem åren. Och när det gäller de svenska detektivgestalterna har de idag en allt mer mångfacetterad bakgrund. Det senare gäller hos de flesta författare, från Arne Dahls Jorge Chavez och Arto Söderstedt, till Camilla Läckbergs Paula Morales.

Läs mer

Share

Drömmen om Texas

På Stockholmsresan i helgen hade jag Kristina Ohlssons nya deckare, Lotus Blues, med mig. Boken är första delen i en ny kortserie av Ohlsson, en serie som till stor del ska utspela sig i Texas. Det har blivit allt vanligare på senare år att svenska deckarförfattare överger inte bara Stockholm utan även övriga Sverige till förmån för internationella miljöer.

CIMG3098

Särskilt gäller detta de författare som är mer samhällskritiskt intresserade och som skildrar en modern trans-nationell brottslighet. Arne Dahls nyligen avslutade Opcop-serie är ju ett närmast emblematiskt exempel, men några av de senaste jag läst är Tove Alsterdals Låt mig ta din hand (Sydamerika), Henrik Berggrens Det röda arvet (Norge, Spanien och Irland) och Kjell Erikssons Smärta (Brasilien). De nämnda böckerna har fortfarande en stark svensk koppling och man känner igen en ”svensk deckarstil” även då miljöerna är nya. Detta gäller faktiskt de flesta av de författare som förlägger sina handlingsförlopp utomlands – något som jag tror är taktiskt för att locka en stor publik, inte minst med tanke på den status som Nordic Noir och Scandicrime idag har internationellt.

Det finns dock också författare som helt släpper de svenska kopplingarna, både intrig- och stilmässigt. Ett bra exempel

Läs mer

Share

Yrken, författare och detektiver

I Stockholm i fredags träffade jag Jakob Runevad Kjellmer från SVTs Kulturnyheterna som ville veta mer om fenomenet att den svenska deckarscenen idag präglas av att författarna har en så varierad yrkesbakgrund, något som de också använder i sina deckare. Traditionellt har majoriteten av de svenska deckarförfattarna haft en bakgrund som journalister eller inom någon annan form av humaniora, men det senaste decenniet har variationen alltså ökat. Till en del beror det naturligtvis på att allt fler skriver deckare, vilket i sin tur bland annat beror på att det är en lockande bransch där man om man har tur och är tillräckligt bra kan få ett enormt genomslag och även tjäna en hel del pengar. De flesta svenska deckarförfattare kan dock inte alls försörja sig på sitt skrivande utan har ett annat jobb också. Men drömmen om framgång blir ju så tydlig när allt fler ändå lyckas, och den lockar… Att skriva bra deckare är dock otroligt svårt och kräver enormt mycket arbete.

Blod

Varför vill då så många plötsligt skriva om detektivgestalter som inte är poliser, journalister eller privatdetektiver, utan istället exempelvis läkare (Karin Wahlberg), rättsläkare (Elias Palm), historiker (Henrik Berggren), skolledare (Kristina Appelqvist, Ann-Mari Tormalm), distriktssköterskor (Ingrid Kampås), psykologer (Camilla Grebe och Åsa Träff), domare (Ingrid Hedström) och så vidare?

Läs mer

Share

En bra start på dagen

I morse när jag startade datorn hade en av mina vänner som också är i ”deckarbranschen” hittat en ny recension av min bok Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014) och länkat till den på min Facebook-sida. En sån recension man blir väldigt glad av!

Det är Barbara Fister som på sin utmärkta blogg om Scandinavian Crime Fiction har skrivit recensionen. Titta gärna in till henne för att se vad hon skriver om deckare i övrigt också!

degenere-bergman-swedish-crime.indd

 

Share