I våras recenserade jag Christina Wahldéns Nämn inte de döda för Gota Media. Här under hittar ni min recension.
Många känner nog Christina Wahldén främst som en produktiv barn- och ungdomsförfattare, med bland annat klassiker som Kort kjol (1998) och den prisbelönta Falafelflickorna (2018) i bagaget. Men även om det är länge sedan hon senast kom ut med en vuxendeckare är Nämn inte de döda Wahldéns fjärde bidrag till genren. Det är också hennes hittills överlägset bästa deckare för målgruppen.
Nämn inte de döda utspelar sig i australiensiska Darwin i Norra Territoriet. Darwin plågas inte av bränder, men av den tryckande, fuktiga hettan som föregår regnperioden. Allt och alla påverkas av klimatet, och staden beskrivs som en plats där få som inte växt upp där står ut att leva någon längre tid. Kriminalitet och rasism är dessutom vardagsmat i en region där andelen människor som hör till ursprungsbefolkningen är den högsta i landet.
Wahldén skildrar dock Darwin med en värme och en detaljrikedom som gör att fattigdom och problem trots allt hamnar i bakgrunden. Som läsare riktigt känner man fukten, hettan och dofterna, och man hör kakafonin av ljud från staden och dess invånare – människor som djur. Inte minst djurlivet framstår som allestädes närvarande, från de stora fladdermössen i träden till de blodtörstiga saltvattenskrokodilerna och den lilla wallaby-ungen som förlorar sin mamma och blir en ständig följeslagare till polisen Bluey, en av bokens huvudpersoner.
Den medelålders och erfarne Bluey får tillsammans med Jess, en ung ny polis som tillhör ursprungsbefolkningen, ta hand om utredningen av mordet på en kvinna som hittas till hälften uppäten av krokodiler. När Jess börjar fråga runt visar det sig dessutom vara flera kvinnor ur ursprungsbefolkningen som försvunnit spårlöst utan att de återfinns i polisens register över saknade.
Precis som i Wahldéns tidigare deckare är det våld mot kvinnor och barn som står i centrum för handlingen. Poliserna i huvudrollerna kompletteras också av den svenska konststudenten Greta, som rest till Australien för att komma på fötter igen efter att hennes syster mördats hemma på Gotland. Genom Greta får läsaren ta del av den utanförståendes syn på Darwin och inte minst på den aboriginska konsten och kulturen. Detta kontrasteras mot Jess som är född in i kulturen och ofta får upplysa sina kollegor om hur man bör bete sig i förhållande till de människor ur ursprungsbefolkningen de kommer i kontakt med under utredningen.
Att skildra en främmande kultur inifrån är alltid ett vågspel, men så vitt jag kan bedöma gör Wahldén inga övertramp. Även om det är en bok om våld och rasism är det dock framförallt en kärleksförklaring till platsen och kulturen. Och även om intrigen är spännande är det ändå för skildringen av Darwin jag kommer att minnas Nämn inte de döda.
