Jag recenserade Kristina Ohlssons Syndafloder för GotaMedia härom veckan, men det verkar inte som om någon av tidningarna publicerat recensionen på nätet, så här är den nu.
”Syndafloder är en polisroman med seriemördartema, en bok som kombinerar den klassiskt svenska utredningsfokuserade polisromanen med moderna inslag. På många sätt knyter den ihop trådarna från Kristina Ohlssons tidigare böcker i Stockholmsserien med Fredrika Bergman och Alex Recht i huvudrollerna.
Ohlsson debuterade som författare 2009 med polisromanen Askungar, och har sen dess hunnit publicera totalt sexton böcker i olika genrer. Flera polisromaner, men också hårdkokta deckare, facklitteratur, barn- och ungdomsböcker, och en skräckroman. Få svenska författare idag kan uppvisa en motsvarande produktivitet. På deckarsidan har Ohlsson fått mest uppmärksamhet för polisserien som inleddes med debuten och sedan följdes av ytterligare fyra böcker innan Ohlsson tog en paus och skrev annat. Med Syndafloder både återvänder hon till och avslutar serien.
Även i fiktionen har flera år förflutit sen sist när Bergman och Recht nu får en mordutredning som snabbt visar sig vara något utöver det vanliga. Snart följer fler mord länkade till det första, samtidigt som man inte hittar någon koppling mellan offren. Så småningom blir det dock tydligt att spåren går i cirklar som leder allt närmare utredningen och bokens huvudpersoner.
Det tar dock lång tid att komma in i berättelsen. Inledningsvis är den väldigt fragmentariskt och läsaren kastas emellan en massa okända gestalter och situationer, något som gör det svårt att engagera sig. När man väl får börja följa polisernas utredning fungerar det bättre, även om det hade underlättat att ha den förra boken i serien, Davidsstjärnor från 2013, mer aktuell då referenserna till händelser i det förflutna är många och viktiga. När berättelsen kommer igång på allvar är dock tempot högt och det finns ett tydligt driv framåt.
När det gäller själva handlingsförloppet och den hämndtematik som ligger till grund för mycket av det som händer är det emellertid svårt att ta det hela på allvar. Bitvis känns det nästan som om man läser en parodi på de seriemördarintriger som varit så vanliga i de senaste årens svenska polisromaner och där huvudpersonerna så ofta blir inte bara professionellt utan även personligt indragna i skeendena. På detta sätt skiljer sig Syndafloder från de tidigare böckerna i serien, vilkas teman haft en annan typ av relevans och psykologisk trovärdighet. Bergman och Recht är intressanta och Ohlsson har uppenbart haft roligt när hon dragit deras och sina övriga gestalters livsöden ett varv till, men tyvärr tillhör Syndafloder ändå inte de bästa böckerna i serien.”