Jag har recenserat den fjärde och sista fristående boken i Jørn Lier Horsts Cold Case-kvartett, Ärende 1569, för Gota Media.
Bland annat skriver jag att:
“Ärende 1569 är en komplex och välkomponerad historia vars utfall överraskar. Det är kompetent berättat, men jag kan samtidigt sakna nerv i skildringen av människor och miljöer. Språket är föredömligt enkelt och redovisande, men det bidrar också till att man som läsare inte får det där känslomässiga engagemanget i gestalter och händelser. Det är lite som att läsa en tjusig och välkomponerad meny, utan att själv få smaka på maten.”
Hela recensionen kan du läsa exempelvis här i Kristianstadsbladet.
Det senaste decenniet har det i Jens Lapidus spår vuxit fram en form av polisthriller i Sverige som står i kontrast både till den traditionella, samhällskritiska polisromanen som följt i Sjöwall och Wahlöös spår och till polisromanen i landsortsmiljö à la Anna Jansson och Björn Hellberg. Det är i denna nya polisthrillergenre Bjerre och Casserfelt placerar sig med Ensamt vittne.
Ensamt vittne är första delen i en ny tänkt serie, döpt till ”Linje 17” efter den tunnelbanelinje som leder till Bagarmossen i Stockholm, förorten som det hela kretsar kring. I Bagarmossen samsas hipsters och övre medelklassfamiljer med invandrartät arbetarklass – en kombination som på ytan framstår som ett idealiskt integrationsprojekt, men där konflikter och fördomar frodas.
Precis som i Lapidus Stockholm Noir-trilogi följer vi så väl poliser som kriminella i huvudrollerna och perspektiven växlar. Av böcker från senare år går associationerna till exempelvis Emelie Schepps Nio liv och Sammy Jeridis Ghettokungen-serie.
Trettonårige Eddies bror är ledare för ett av de kriminella ungdomsgängen i Bagarmossen och händelseförloppet inleds med att Eddie bevittnar hur broderns flickvän skjuts till döds hemma i vardagsrummet. Den unga polisen Lina Kruse är en av de första på plats och snart introduceras vår tredje huvudperson, polisen Jack Karlberg, en streber som arbetat med att kartlägga gängen, men som också har bakgrund som hangaround till ett kriminellt MC-gäng. Eddie pressas från alla håll för att peka ut – eller inte peka ut – mördarna. Lina, som själv är uppvuxen i Bagarmossen, brottas med en komplicerad relation till sin alkoholiserade mor, och Jack kämpar med sin katastrofala ekonomi och hustruns cancer.
Här föreligger inget mysterium när det gäller vem som är mördaren, utan den centrala frågan är om Eddie ska peka ut förövaren eller inte. Spänningen byggs framför allt upp genom de eskalerande konflikterna mellan gängen och genom hur Lina och – framför allt – Jack trasslar till det för sig. Det handlar om relationer och lojalitet, om gränserna för vad som är rätt och fel och om hur svårt det är att gå tillbaka när man en gång korsat dem.
Boken styrka ligger huvudsakligen i skildringen av den unge Eddie, av hans situation, det dilemma han ställs inför och hans relationer i förhållande till gängen, vännerna och familjen. Dessutom är skildringen av det komplexa Bagarmossen som vanligtvis målas ut som ”det nya söder”, medelklasshipsterfamiljernas nya paradis, intressant och tänkvärd. Klasskonflikterna som gestaltas fungerar som en miniatyr av det som pågår i Sverige idag.
Ett problem jag har med boken är dock att jag har svårt att identifiera mig med och känna någon egentlig sympati för varken Lina eller Jack. På många sätt porträtteras de som stereotyper för sina kön: hon den känslostyrda, vackra rödhåriga kvinnan och han den driftstyrda machomannen som har svårt att se mer än yta. Psykologiskt är de långt ifrån övertygande och jag kommer på mig själv med att önska att författarna valt att helt enkelt byta kön på de två gestalterna. Det hade gjort dem betydligt mer intressanta.
När det gäller handlingsförloppet är Eddies story bra, men i övrigt känns det lite som en transportsträcka inför kommande böcker i serien där vi får se hur framför allt Jack, som fullständigt saknar konsekvenstänkande, trasslar till det för sig allt mer, både på det personliga planet och yrkesmässigt. Det är uppenbart att hans historia kommer att vara en drivkraft framåt genom serien, men än så länge placerar författarna bara ut byggstenarna och som läsare kan man inte annat än irritera sig på alla de dumma beslut Jack – och i viss mån även Lina – tar.
Av författarnas tack-sidor i slutet av boken framgår att de lagt ner mycket arbete på att skapa en trovärdig bild av gängkriminalitet och ungdomar idag. Kanske är det just den enorma ansträngningen som gör att det hela känns en smula konstruerat och överarbetat. Än så länge når Bjerre och Casserfelt inte riktigt upp till samma standard som Lapidus, Schepp och Jeridi, känslan av äkthet och den psykologiska trovärdigheten brister. Att Casserfelt kan skriva deckare vet vi sedan tidigare, medan journalisten Bjerre är ett mer oprövat kort i sammanhanget. Men jag ser fram emot att få följa serien vidare. Då får förhoppningsvis karaktärerna leva sina egna liv och utvecklas i takt med skeendena, snarare än att huvudsakligen fungera som bärare av en massa inhämtad kunskap och fakta. Att Lina och Jack kommer att stå i centrum även för de kommande delarna i serien är klart, om Eddie kommer att spela en huvudroll även framöver är mer osäkert.
När vi nu för tionde gången möter polisen Ewert Grens har de senaste åren satt sina spår, på ett huvudsakligen positivt sätt. Grens tillit till andra människor har ökat, han är inte längre den ensamvarg han så länge varit. Han har en bästa vän som är en tolvårig pojke, och för första gången sedan hustruns död är han förälskad på riktigt och fullt beredd att ta språnget in i en ny relation. Men verkligheten sätter naturligtvis käppar i hjulet och inget förblir frid och fröjd.
Litapåmig handlar om trafficking, prostitution och organhandel. Den kriminella organisation Grens tampades med redan i Roslund och Hellströms Box 21visar sig ha levt vidare i högsta välmåga i det fördolda under årens som gått. De importerar fortfarande kvinnor från Baltikum för att driva lägenhetsbordeller i Stockholms finare kvarter, och för dem är unga kvinnor en handelsvara med kort bäst-före-datum.
Roslund har alltid varit en mästare på att berätta om de stora sammanhangen när det gäller samtidens kriminalitet, så även denna gång. Det är en välunderbyggd och skrämmande bild som målas upp av den cyniska människohandeln som bedrivs i Sverige idag, där girighet och skapar komplexa affärsmodeller där människor endast värderas utifrån hur mycket inkomster de kan inbringa – levande eller döda.
När Grens kommer alltför nära och råkar illa ut är det än en gång dags för infiltratören Piet Hoffman att rycka ut. Den här gången gör han det inte motvilligt som tidigare, utan vänskapen mellan Grens och Hoffmanns familj har vuxit sig så stark att han nu istället är den pådrivande för att rädda vännen och sätta fast storskurkarna – men kanske är det redan för sent…
Det här är den sjätte boken där Grens och Hoffman agerar omaka radarpar, och det är definitivt en av de starkaste. Själv skulle jag nog värdera Tre minuter, boken om kokainhandeln, allra högst, men Litapåmig står definitivt inte långt efter. Roslund är en mästare inte bara på research, han håller också spänningen uppe på ett sätt få andra svenska deckarförfattare behärskar, ofta med hjälp av tidsfrister på liv och död, men också på så många andra komplexa sätt.
När man talar om svenska deckare talas det ibland lite föraktfullt om ”journalistprosa”, något som främst stammar ur ett behov av att från mer finlitterärt håll markera att någon vidare ”fin” litteratur kan de populära deckarna som säljer så bra åtminstone inte göra anspråk på att vara. Att skriva på ett klart och direkt språk är dock ett kvalitetskriterium inom just denna genre, där språket aldrig får bli så litterärt komplicerat att det skymmer eller bromsar intrigen. Den optimala deckarspråkliga nivån är dock något Roslund behärskar till fulländning. Det är en njutning att läsa hans okomplicerade prosa som bidrar till att bygga upp stämningar och driva upp tempot i berättelsen, samtidigt som de finstämda kontrasterna också ges utrymme.
Det enda jag har att anmärka på denna gång är möjligen att jag kunde önska att det dröjt lite längre innan det avslöjades för läsaren vem som egentligen var hjärnan bakom berättelsens kriminella nätverk. Jag förstår dock varför Roslund valde att låta läsaren veta så pass tidigt, då vetskapen bidrar till att öka spänningen på ett annat sätt. Läs boken själv och se om du håller med mig eller inte.
När Leivinger och Pinter avslutar trilogin om polisen Iris Riverdal med Idag dör alla gudar tar de ut svängarna rejält.
Om författarna smög in ockulta inslag i trilogins första del, De mörkermärkta, finns det nu ingen hejd på övernaturligheterna. När tredje delen tar vid kämpar Iris med att återhämta sig efter händelserna i del två, och hennes kollegor undersöker allt som hänt. Dessutom möter vi den unge Tommy som dragits in i något han inte riktigt klarar av.
Den här gången vidgas romanvärlden och slutstriden utspelar sig i Tjeckien, vilket är ett lyckat drag. Det är lättare att tro på att ondskans krafter existerar långt ute i de karpatiska bergen, än i dagens Stockholm. Men krocken mellan realistiskt polisarbete och övernaturligheter är ändå stor, det är svårt att acceptera att Iris kollegor inte verkar notera alla konstigheter som sker. Författarduon har dock än en gång åstadkommit en spännande och välskriven bok som står sig bra inom sin genre.
[Denna kortrecension skrevs för och är är tidigare publicerad i Gota Medias tidningar i våras, dock är den ej tillgänglig online.
Sedan Mattias Edvardsson slog igenom med sin andra deckare, En helt vanlig familj, har han blivit enormt hyllad och skapat sig en egen nisch på den svenska deckarscenen. Personligen håller jag nog ändå deckardebuten, En nästan sann historia, som favorit bland hans böcker.
Även En familjetragedi utspelar sig i ett igenkännbart Lund. Under några sommarmånader utspelar sig det som slutar i en tragedi, eller med en kanske mer korrekt terminologi, i mord. Redan tidigt avslöjas det fullbordade brottet för läsaren, kropparna hittas och sedan följer vi tre av de misstänkta parallellt med utdrag ur polisens förhör med dem och med andra som på olika sätt befunnit sig i deras närhet den där sommaren.
Den unga, trasiga Karla som läser en juridisk introduktionskurs med sikte på att komma in på juristprogrammet och bli domare. Den desperate Bill vars hustru dött i cancer, som nu kämpar med ekonomin för att ge dottern Sally ett bra liv. Den trettioårskrisande Jennica som söker kärleken och börjar dejta den äldre Steven. Efterhand skapas olika band och relationer mellan de tre, samtidigt som allt spårar ur.
Edvardsson arbetar även denna gång med att ge läsaren olika synvinklar på skeendena och framförallt kan även denna bok placeras i den psykologiska thrillergenren. Än en gång utforskar han vad som kan ske när vanliga människor steg för steg trängs så långt in i ett hörn att de känner att de inte har någon rimlig väg ut. Här återfinns dock även pusseldeckarinslag som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna.
Att hålla sig till tre perspektiv är ganska lagom, samtidigt som boken har fem huvudpersoner. Även de två mordoffrens historier hade förtjänat att berättas, nu framstår de fortfarande som relativt gåtfulla när allting avslöjats. Även om valet att inte skildra skeendena också ur deras synvinklar är högst begripligt för att hålla mystiken uppe, kan jag samtidigt önska att Edvardsson antagit utmaningen att även låta dem komma till tals.
Tematiskt handlar boken mycket om hur starkt våra val och vårt beteende präglas av erfarenheterna från vår uppväxt, det spelar ingen roll hur vi än försöker att bryta mönster och gå vidare och forma våra egna liv. De tre huvudpersonerna är alla starkt styrda av sina respektive familjebakgrunder och där man verkligen kan tala om tragedier på olika plan. En annan gemensam nämnare är beroenden, beroenden av droger, av spel och av andra människor.
Edvardsson är skicklig på att bygga upp läsarens nyfikenhet på hur allt kan hänga ihop – jag skulle säga att det snarare handlar om det än om att han är bra på att skapa spänning, särskilt spännande är det egentligen inte. Men de läsare som uppskattat hans senaste böcker kommer att känna igen sig i han romanvärld, och de kommer inte att bli besvikna på En familjetragedi.
Är det bara jag som är lite besviken på Anders de la Mottes nya deckarprojekt? Inte ett kritiskt ord verkar ha yttrats om Döden går på visning, boken som förutspås bli sommarens storsäljare och som inleder pusseldeckarserien som de la Motte påbörjat tillsammans med komikern Måns Nilsson. Hyllningskörerna är unisona, författarintervjuerna överallt. Bokhandlarna myser och vänder ut och in på sig för att kränga så många exemplar som möjligt av boken som egentligen säljer sig själv. Och idag annonserade man dessutom, inte ett dugg oväntat, att Morden på Österlen (som den blivande serien heter) kommer att bli tv-serie.
Missförstå mig rätt, det är inget större fel på boken. Döden går på visning är en trivsam, välskriven pusseldeckare som kommer att älskas av många. Men jag hade förväntat mig betydligt mer än så när Anders de la Motte än en gång ger sig på en ny deckargenre.
I många år har Anders de la Motte varit en föregångare bland de svenska deckarförfattarna när det gällt att hela tiden utveckla sitt författarskap. Från Geim-trilogin, som visade sig bli en stor succé bland skolungdomar och vars första del belönades för sina nyskapande ansatser med Svenska Deckarakademins debutantpris 2010, till MemoRandom och UltiMatum, två genialiska bidrag till polisthrillergenren (här trillade det även in ett akademipris 2015 för årets bästa deckare till UltiMatum). Därefter gick han vidare och kryddade den svenska landsbygdsdeckaren med extra allt, inte minst i form av ett fantastiskt språk och dito miljö- och stämningsskildringar, i Årstidskvartetten som inleddes med Slutet på sommaren (som renderade en akademinominering i årets-bästa-klassen, ett kvalitetsbevis som även tillföll del två och tre i serien). Så när de la Motte nu gav sig på ytterligare en ny deckargenre, och dessutom för första gången gav sig i lag med en skrivpartner, förväntade jag mig något utöver det vanliga.
Men hur gick det då? Det är tydligt att författarduon läst in sig ordentligt på de klassiska pusseldeckarna – eller åtminstone sett ett försvarligt antal avsnitt av Morden i Midsomer, den brittiska tv-serien som på senare år fått förkroppsliga pusseldeckargenren. Döden går på visning följer mallen ganska slaviskt. Vi möter de välkända karaktärsstereotyperna (i ordets mest positiva mening), ett begränsat antal människor huvudsakligen från den övre medelklassen och överklassen naturligtvis, som alla har motiv att ta livet av mordoffret. Som så ofta i den moderna pusseldeckaren har klasshierarkierna kompletterats med kändisklassen, vars pengar och berömmelse väger lika tungt som adliga anor.
Våra misstänkta placeras i förhållande till den den avgränsade mordplatsen och den korta tidsfrist då mordet måste ha begåtts. Författarduon har gjort mesta möjliga av den moderna teknikens övervakningsmöjligheter, men tyvärr faller detta delvis på att mordplatsen läcker som ett såll, man inser som läsare snart att det finns alltför många obevakade vägar in och delar av området som inte täcks av kameror för att larmkoder och filmsnuttar egentligen ska kunna användas för att utesluta någon misstänkt. Valet av Österlen som Skånes Midsomer är naturligtvis tacksamt och de skånska specificiteterna tillför dessutom den lilla humoristiska touch som alltid bidrar till det klassiska pusseldeckargemytet. Scenen då detektiven från Stockholm för första gången äter äggakaka är exempelvis underbart träffsäker.
Som grädde på moset – och i det här fallet den egentliga behållningen av det hela – har vi mästerdetektiven i form av den äldre, sommarlediga, stela kommissarien Peter Vinston (utan W) från Stockholm som assisteras av den unga och lite lagom geting-ettriga kvinnliga polisen med lokalkännedom, Tove Esping. Eller om det kanske är tvärt om – frågan om vem som egentligen assisterar vem kan diskuteras. Den omaka duon visar sig dock snart komplettera varandra utmärkt, och alla försök att upprätthålla något slags antagonism och territoriellt revirtänkande dem emellan framstår redan från början som krystade. Det är uppenbart att de tu trots sina olikheter kommer att trivas ihop och arbeta ypperligt tillsammans. Och när vi närmar oss upplösningen samlar de naturligtvis alla misstänkta på mordplatsen (där biblioteket visserligen inte hunnit inredas ännu, det är trots allt bara ett visningshus) för att avslöja hur allt gått till och vem den skyldiga äro.
Hela konceptet bäddar naturligtvis för succé. Vad kan gå fel? Sommar, Österlen och mysdeckare – eller ”ond bråd död bland slott, äppelträd och blommande rapsfält”, som det står på omslaget och som de la Motte säger i intervjuer. Och den perfekt tajmade releasen strax innan semestrarna, innan alla börjat spendera semesterkassan och inser att det nog är bäst att lägga slantarna på pocketböcker som vanligt – eller inte hunnit påminnas om hur opraktiskt det är med inbundna böcker på stranden. Och så den lika perfekt koordinerade mediekampanjen. Egentligen är det konstigt att ingen annan av Sveriges många kreativa deckarförfattare redan kommit på och lagt belag på hela upplägget.
Jag är naturligtvis medveten om att min frustration huvudsakligen grundar sig på höga förväntningar. Hundratusentals läsare kommer att älska det här. Men när man vet hur bra Anders de la Motte kan vara, och hur skickligt och originellt han tidigare hanterat varje ny typ av deckare han getts sig i kast med, är det svårt att inte bli åtminstone lite besviken. Här har han (och Måns Nilsson) följt mallen alltför slaviskt. Morden på Österlen är ett väl genomfört koncept, en given succé och en säker kassako redan på skisstadiet. Då tycker jag att det är okej att bli lite gnällig när man inte får det där ”extra allt” Anders de la Motte tidigare skämt bort sina läsare med. Och att mördarens identitet var så pass väntad när avslöjandet väl kom betecknar åtminstone jag som lite av ett misslyckande…
Ps. Jag är medveten om att jag lägger hela ansvaret på Anders de la Motte här, men det beror på att det är på honom jag har förväntningar. Måns Nilsson utgör pinsamt nog en lucka i min allmänbildning, vilket gör att jag inte alls vet vad jag borde förvänta mig av honom. Vad jag önskar mig just nu är att få läsa en recension utifrån det motsatta perspektivet, skriven av någon som väl känner till Måns Nilssons kvaliteter, men inte har någon koll alls på vad Anders de la Motte brukar prestera.
Ps2. Det här blev väldigt långt, en eloge till dig som orkade läsa hela vägen! Kanske är du den perfekta personen för att skriva den där andra recensionen som jag efterlyser i mitt första ps?
Ps3. Vad handlar boken om då? Jo: Ett strandnära och modernt byggprojekt på Österlen skapar kontroverser. Kändismäklaren blir mördad i det tjusiga huset. Lokalbefolkningen hyser starka känslor kring projektet. Alla har hemligheter, men vems känslor är tillräckligt starka för att mörda? Den utbrända kommissarien från Stockholm är sjukskriven och vill vara nära sin dotter, bosatt på Österlen. Men naturligtvis kan han inte låta bli att agera konsult åt de oerfarna lokalpoliserna när ett mord inträffar i dotterns närhet.
Efter en uppmärksammad debut är det inte alltid lätt att med andra boken leva upp till förväntningarna. Men Tina Frennstedt lyckas bra. Här min recension för Gota Media i våras:
I Frennstedts polisroman Cold Case: Väg 9, är det mycket man känner igen från debuten – de omaka poliserna Tess Hjalmarsson och Marie Erling i huvudrollerna, kombinationen av Malmö- och Österlenmiljöer, och det gamla olösta fallet som visar sig ha en brutal fortsättning in i nutiden.
2004 mördas en ung folkhögskolestudent på väg hem från en fest, men fallet förblir olöst. Femton år senare hittas en medelålders konstnär död i en båt i samma trakt, och när den tekniska bevisningen kopplar samman de två händelserna öppnar Cold Case-gruppen det gamla fallet på nytt.
Tess och Marie är trevliga bekantskaper och det är kul med ett helkvinnligt radarpar och en ny stark Skåne-serie på den svenska deckarscenen. Tematiskt kretsar berättelsen denna gång mycket kring moderskap, något som även speglas i huvudpersonernas privatliv där Tess försöker skaffa barn på egen hand och Marie plågas av att hon saknar sina barn efter skilsmässan.
Frennstedt har ett språk som flyter, hon är bra på att skapa driv och spänning och hon kan sina genrekonventioner. Jag kan dock önska att hon vågat skapa ett slut som inte så till punkt och pricka följde standardmall 1A för svenska polisromaner i landsortsmiljö. Men samtidigt ger hon sina läsare precis vad de förväntar sig – och förmodligen vill ha.
En bra uppföljare om ett obehagligt ämne, men persongestaltningen engagerar inte riktigt. Här nedan min recension för Gota Media från i våras:
Efter deckardebuten med Offrens offer för två år sedan, återvänder Svernström nu till kriminalkommissarie Carl Edson som kopplas in när en ung flicka hittas död i Stockholm. Parallellt följer vi Robert, som när han var barn dödade en kamrat. Själv minns han inget av händelsen, men när en journalist kontaktar honom för att skriva en bok om det gamla fallet rörs allt upp igen och snart börjar man misstänka att allt inte är riktigt vad det verkar.
Lekarna är en obehaglig historia om barn som skadar barn, och för att minska distansen till berättelsen hade det varit bra om författaren i sin persongestaltning lyckats skapat starkare identifikation hos läsaren. Nu tar det lång tid innan man blir riktigt engagerad. Men Svernström är en flyhänt och driven skribent, och även om det ibland blir väl många spår och perspektiv knyter han ihop det hela på ett tillfredsställande sätt.
En man hittas mördad i ett industriområde i Stockholm och det visar sig att han flera gånger under sin sista dag i livet ringt bokens huvudperson, den före detta polisen och förhörsexperten Richard Ander. Utredarna kontaktar Ander som inser att det finnas kopplingar till ett av hans gamla narkotikafall i Göteborg. Sedan följer en lång tillbakablick till 1987 och det som hände då, innan allt knyts ihop i nutid.
Den före detta polisen Göran Sällqvist som nu deckardebuterar, har åstadkommit en spännande polisthriller. Historien fungerar väl och författaren får till flera överraskningar, även om det hela tappar lite i tempo när en så stor del utspelas i det förflutna. Det märks att författaren varit polis och mycket fokus ligger på att beskriva polisarbete och detaljer i allt från hur polisens lokaler ser ut till olika förhörstekniker.
Jag har dock alltid haft lite svårt med män som kallar varandra ”broder” – som Ander och hans bäste vän gör. Det finns en ganska ryggdunkande ton i boken där kvinnor är vackra och dyrkansvärda, medan Ander framställs som en tragisk superhjälte. Dessutom kryddas handlingen med förnumstiga reflektioner över dagens samhällsutveckling som boken mått bättre utan. Men detta säger nog mer om mina personliga preferenser än om Sällqvists bok, och jag är säker på att Efter så många år kommer att uppskattas av många, kanske framförallt manliga, läsare.
