CrimeGarden recenserar Litapåmig av Anders Roslund

När vi nu för tionde gången möter polisen Ewert Grens har de senaste åren satt sina spår, på ett huvudsakligen positivt sätt. Grens tillit till andra människor har ökat, han är inte längre den ensamvarg han så länge varit. Han har en bästa vän som är en tolvårig pojke, och för första gången sedan hustruns död är han förälskad på riktigt och fullt beredd att ta språnget in i en ny relation. Men verkligheten sätter naturligtvis käppar i hjulet och inget förblir frid och fröjd.

Litapåmig handlar om trafficking, prostitution och organhandel. Den kriminella organisation Grens tampades med redan i Roslund och Hellströms Box 21 visar sig ha levt vidare i högsta välmåga i det fördolda under årens som gått. De importerar fortfarande kvinnor från Baltikum för att driva lägenhetsbordeller i Stockholms finare kvarter, och för dem är unga kvinnor en handelsvara med kort bäst-före-datum.

Roslund har alltid varit en mästare på att berätta om de stora sammanhangen när det gäller samtidens kriminalitet, så även denna gång. Det är en välunderbyggd och skrämmande bild som målas upp av den cyniska människohandeln som bedrivs i Sverige idag, där girighet och skapar komplexa affärsmodeller där människor endast värderas utifrån hur mycket inkomster de kan inbringa – levande eller döda.

När Grens kommer alltför nära och råkar illa ut är det än en gång dags för infiltratören Piet Hoffman att rycka ut. Den här gången gör han det inte motvilligt som tidigare, utan vänskapen mellan Grens och Hoffmanns familj har vuxit sig så stark att han nu istället är den pådrivande för att rädda vännen och sätta fast storskurkarna – men kanske är det redan för sent…

Det här är den sjätte boken där Grens och Hoffman agerar omaka radarpar, och det är definitivt en av de starkaste. Själv skulle jag nog värdera Tre minuter, boken om kokainhandeln, allra högst, men Litapåmig står definitivt inte långt efter. Roslund är en mästare inte bara på research, han håller också spänningen uppe på ett sätt få andra svenska deckarförfattare behärskar, ofta med hjälp av tidsfrister på liv och död, men också på så många andra komplexa sätt.

När man talar om svenska deckare talas det ibland lite föraktfullt om ”journalistprosa”, något som främst stammar ur ett behov av att från mer finlitterärt håll markera att någon vidare ”fin” litteratur kan de populära deckarna som säljer så bra åtminstone inte göra anspråk på att vara. Att skriva på ett klart och direkt språk är dock ett kvalitetskriterium inom just denna genre, där språket aldrig får bli så litterärt komplicerat att det skymmer eller bromsar intrigen. Den optimala deckarspråkliga nivån är dock något Roslund behärskar till fulländning. Det är en njutning att läsa hans okomplicerade prosa som bidrar till att bygga upp stämningar och driva upp tempot i berättelsen, samtidigt som de finstämda kontrasterna också ges utrymme.

Det enda jag har att anmärka på denna gång är möjligen att jag kunde önska att det dröjt lite längre innan det avslöjades för läsaren vem som egentligen var hjärnan bakom berättelsens kriminella nätverk. Jag förstår dock varför Roslund valde att låta läsaren veta så pass tidigt, då vetskapen bidrar till att öka spänningen på ett annat sätt. Läs boken själv och se om du håller med mig eller inte.

Share

Recension av Bo Svernströms Lekarna

En bra uppföljare om ett obehagligt ämne, men persongestaltningen engagerar inte riktigt. Här nedan min recension för Gota Media från i våras:

Efter deckardebuten med Offrens offer för två år sedan, återvänder Svernström nu till kriminalkommissarie Carl Edson som kopplas in när en ung flicka hittas död i Stockholm. Parallellt följer vi Robert, som när han var barn dödade en kamrat. Själv minns han inget av händelsen, men när en journalist kontaktar honom för att skriva en bok om det gamla fallet rörs allt upp igen och snart börjar man misstänka att allt inte är riktigt vad det verkar.

Lekarna är en obehaglig historia om barn som skadar barn, och för att minska distansen till berättelsen hade det varit bra om författaren i sin persongestaltning lyckats skapat starkare identifikation hos läsaren. Nu tar det lång tid innan man blir riktigt engagerad. Men Svernström är en flyhänt och driven skribent, och även om det ibland blir väl många spår och perspektiv knyter han ihop det hela på ett tillfredsställande sätt.

Share

Recension av Göran Sällqvists Efter så många år

Här min recension för Gota Media från i våras:

En man hittas mördad i ett industriområde i Stockholm och det visar sig att han flera gånger under sin sista dag i livet ringt bokens huvudperson, den före detta polisen och förhörsexperten Richard Ander. Utredarna kontaktar Ander som inser att det finnas kopplingar till ett av hans gamla narkotikafall i Göteborg. Sedan följer en lång tillbakablick till 1987 och det som hände då, innan allt knyts ihop i nutid.

Den före detta polisen Göran Sällqvist som nu deckardebuterar, har åstadkommit en spännande polisthriller. Historien fungerar väl och författaren får till flera överraskningar, även om det hela tappar lite i tempo när en så stor del utspelas i det förflutna. Det märks att författaren varit polis och mycket fokus ligger på att beskriva polisarbete och detaljer i allt från hur polisens lokaler ser ut till olika förhörstekniker.

Jag har dock alltid haft lite svårt med män som kallar varandra ”broder” – som Ander och hans bäste vän gör. Det finns en ganska ryggdunkande ton i boken där kvinnor är vackra och dyrkansvärda, medan Ander framställs som en tragisk superhjälte. Dessutom kryddas handlingen med förnumstiga reflektioner över dagens samhällsutveckling som boken mått bättre utan. Men detta säger nog mer om mina personliga preferenser än om Sällqvists bok, och jag är säker på att Efter så många år kommer att uppskattas av många, kanske framförallt manliga, läsare.

Share