Det är sju år sedan Mankell dog …

… här är en text jag skrev då som tål att läsas fortfarande:

Min första tanke när beskedet att Henning Mankell avlidit kom igår var att det innebar slutet på en era. Inte för att hans död på något sätt skulle innebära slutet för den svenska deckarens utveckling och framgångar. Men den manifesterade ändå, åtminstone för mig, att den svenska deckartraditionen på något sätt gått vidare. Man skulle kunna säga att Mankell under de senaste kvartsseklet varit den svenska deckarens motsvarighet till Astrid Lindgren – folkkär, nyskapande, med stark integritet, ständigt uppmärksammande samhällets orättvisor, med uppmärksamheten riktad framåt men samtidigt präglad av en nostalgi för ett Sverige som inte längre finns. Och på samma sätt som Lindgrens död bekräftade att nu var 1900-talet verkligen över, var det något som avslutades i och med Mankells frånfälle.

CIMG4600

På ett sätt skedde det ju redan tidigare, när Mankell i Den orolige mannen (2009) sa farväl till Wallandergestalten, betonade att han med sina nationella perspektiv hörde hemma i det förflutna och att det var dags att gå vidare med nya detektivgestalter, bättre lämpade att hantera den nya transnationella brottsligheten och den globaliserade världen.

Mankell har hela tiden varit en centralfigur inom den svenska deckarboom vi sett de senaste decennierna. Ska man välja ut ett verk som startade det hela är det i princip omöjligt att förbigå Mankells Mördare utan ansikte från 1991, och det inte bara av kronologiska skäl. Som Christoffer Carlsson påminde mig om i våras var det ju faktiskt i den första Wallanderromanen Mankell introducerar det tematiska komplex som kom att bli ett av de allra mest centrala i de senaste decenniernas svenska deckare, och som nog till och med är ännu mer aktuellt idag än 1991: frågorna om den roll rasism, xenofobi och den problematiska rollen till den Andre spelar i det svenska samhället.

Många av de svenska deckarförfattare jag samtalat med de senaste åren nämner också Mankell som en av sina viktiga förebilder och/eller inspirationskällor. Med sin Wallander-serie återuppväckte Mankell Maj Sjöwall och Per Wahlöös samhällskritiska polisromantradition, moderniserade den och ledde den in i 2000-talet. Wallanderserien har på många sätt fungerat som en stomme och referensram för hela den svenska polisromanen de senaste decennierna. Och nu när alltfler författare gör egna varianter av genren genom att blanda den med andra deckarsubgenrer och skapa nya hybrid-genrer, genom att skapa nya typer av polishjältar, och genom att föra in nya miljöer och frågeställningar i genren, är det samtidigt Mankells Wallanderserie man bryter mot. Utan den hade den svenska deckaren förmodligen sett väldigt annorlunda ut idag.

Och även om det var Stieg Larsson som på allvar öppnade den internationella (inte minst den anglo-amerikanska) marknaden för de svenska deckarförfattarna, har Mankell spelat en annan och kanske mist lika viktig roll för deckarframgångarna utomlands. Genom sitt aktiva engagemang för AIDS-situationen i Afrika, i Ship to Gaza, och i så många andra internationellt brännande sammanhang och frågor, har Mankell blivit känd och respekterad som en viktig europeisk intellektuell; känd som någon man från internationellt håll ofta bett kommentera svåra och komplicerade politiska skeenden i världen. Jag minns att det svindlade lite för mig när jag insåg att Desmond Tutu hade skrivit förordet till Mankells I Die, But My Memory Lives On: The World AIDS Crisis and the Memory Book Project  (2005), Mankells personliga bok om AIDS-krisen. Och Mankells internationella engagemang har gjort att han mer än någon annan bidragit till den kvalitetsstämpel svenska deckare har idag i den internationella publikens ögon.

Mina personliga favoriter bland Mankells deckare är nog Danslärarens återkomst (2000) och just Den orolige mannen (2009), två böcker som jag återvänt till många gånger. En av de största läsupplevelserna när det gäller Mankell var faktiskt annars den engelska översättningen av Kennedys hjärna (2005), Kennedy’s Brain översatt av Laurie Thompson (2007). I Thompsons fina översättning blir Mankells språk mer poetiskt än någonsin i original, och det nya språketfår en främmandegörande effekt som fick åtminstone mig att se Mankelldeckaren med andra ögon.

Precis som deltagarna i The Memory Book Project kommer Mankell att leva vidare genom sina texter. Även om han inte längre finns bland oss kommer han att fortsätta inspirera så väl deckarförfattare som forskare till nya tankar och böcker, och hans deckare kommer att leva vidare och fortsätta att roa, skrämma och upplysa läsare över hela världen.

PS. Ni som vill läsa mer om Mankells deckare hittar ett kapitel i min Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014). Det kapitlet bygger i sin tur på ett antal akademiska artiklar jag skrivit under åren där jag diskuterar Mankells böcker:

”Paradoxes of Understanding the Other: Mankell Explores the ‘African Darkness’”, i Scandinavian Studies 82.3 (Fall 2010): 337–354 (länken är till JSTOR, vilket kräver att man är inloggad via ett universitet eller bibliotek där man har tillgång till JSTOR).

“Initiating a European Turn: Negotiation of European and National Identities in Mankell’s The Troubled Man (2009)”, i Scandinavica, 51.1 (2012): 56–78.

“The Good, The Bad, and the Collaborators: Swedish World War II Guilt Redefined in 21st Century Crime Fiction”, i Imagining Mass Dictatorships: The Individual and the Masses in Literature and Cinema, red. M. Schoenhals och K. Sarsenov. (New York: Palgrave, 2013): 183–210.

Share