Årets läsupplevelse

I år har jag av olika skäl inte hunnit läsa lika mycket som vanligt, men den bok som mer än övriga jag läst fångat mig i år är Åsa Larssons Fädernas missgärningar, den efterlängtade och avslutande delen i Rebecka Martinsson-serien. Första kapitlet var så där bra att jag fick rysningar, och jag tänkte redan när jag läste det att jag skulle bli väldigt förvånad om Svenska Deckarakademin inte utsåg Fädernas missgärningar till årets bästa svenska deckare.*

Jag hinner inte skriva någon ordentlig recension av Åsa Larssons bok nu, och även om resten av boken inte nådde samma magiska nivå som första kapitlet och den som helhet dessutom är lite väl lång, är det en RIKTIGT bra deckare som varmt rekommenderas. Ni vet alla hur fantastisk Larsson är på att gestalta karaktärer och miljöer (med Ragnhild Pekkari och Börje Ström har hon överträffat sig själv i den nya boken), och den här gången har hon dessutom lyft sitt fina språk ännu ett snäpp. Det är många formuleringar och bilder som bara känns “wow”, utan att för den skull störa läsflytet. Så ska ni bara läsa en svensk deckare i år är detta min rekommendation.

Gillar ni Åsa Larsson och deckare mer generellt – vilket ni självklart gör eftersom ni hittat hit – tycker jag också att ni ska passa på att läsa Katarina Gregersdotters nyutkomna artikel, “North Actually: The Meaning of Place in Åsa Larsson’s Crime Novels About Rebecka Martinsson” i senaste numret av Journal of Northern Studies (Vol. 15, No. 1, 2021). Som titeln indikerar handlar den om den roll platsen spelar i Åsa Larssons fem första Rebecka Martinsson-deckare. Låt er inte avskräckas av att det är akademiskt och på engelska, det fixar ni utmärkt.

* Jag är själv ledamot av Svenska Deckarakademin, men sedan jag började skriva egna deckare har jag ingen som helst insyn i bedömningen för akademins svenska priser då “aktiva svenska deckarförfattare” inte får delta i de jurygrupper som bedömer de svenska böckerna. Sedan jag läste Fädernas missgärningar har dock akademin nominerat den som en av årets fem bästa deckare, så jag är uppenbart inte ensam om att värdera boken högt. Vilken bok som får priset avslöjas den 21 december i samband med akademins Deckarfestival i Eskilstuna.

Share

Årets nomineringar från Svenska Deckarakademin

Nu är svenska Deckarakademin klara med alla nomineringar till årets priser – det vill säga till Årets bästa svenska deckare, Årets bästa till svenska översatta deckare, Årets deckardebutant och Spårhunden (priset för bästa barn- och ungdomsdeckare).

Alla de nominerade och mer om dem hittar ni här:

Årets bästa svenska deckare & Årets bästa till svenska översatta deckare

Årets deckardebutant

Spårhunden

Share

Från deckare till spänning?

Idag talar man allt oftare hellre om spänningslitteratur än om deckare. Varför gör man det? Och vem är det egentligen som vinner på det? Jag har funderat över vad detta betyder för den svenska deckaren. [Denna artikel publicerades ursprungligen i Borås Tidning i mars 2021.]

Sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor publicerades 2005 har deckargenren i Sverige utvecklats enormt. Innan dess var det framförallt Sjöwall och Wahlöös modell för den samhällskritiska polisromanen som utgjorde måttet för en kvalitetsdeckare. Skulle du bli framgångsrik som deckarförfattare var det åt det hållet du skulle sikta. Men Larsson gjorde något helt annat och lyckades ännu bättre. Det internationella genomslag han fick med böckerna i Millennium-trilogin överglänste vida det hans tidigare svenska författarkollegor fått. I jämförelse med Larssons försäljningssiffror stod till och med Henning Mankell sig ganska slätt.

Det som var nytt och originellt med Män som hatar kvinnor var hur Larsson lekte med deckargenren, hur han vågade lämna det väl upptrampade polisspåret och blanda element från ett antal olika deckargenrer. Mest framträdande i den första boken är naturligtvis hur han förenar pusseldeckaren med seriemördarthrillern, men här återfinns även inslag av exempelvis rättegångsroman, journalistdeckare, hårdkokt deckare, barn- och ungdomsdeckare – och naturligtvis polisroman.

Larssons framgångar fungerade som både en ögonöppnare och en inspirationskälla för övriga svenska deckarförfattare. Plötsligt vågade man ta ut svängarna, arbeta med nya typer av huvudpersoner och utmaningen att skapa nya originella genrekombinationer sporrade till en enorm utveckling av genren. I princip ”alla” kombinerade olika deckargenrer, variationen ökade och deckarhybriderna stod som spön i recensenternas slalombackar.

Det här var en utveckling som säkerligen både bidrog till och sammanföll med en enorm växtkraft inom genren. Fler och fler svenska deckare (eller kriminalromaner, som är en term som också kan användas som ett paraplybegrepp, synonymt med deckare) gavs ut varje år, fler och fler översattes, filmatiserades, lästes och dök upp i hyllorna på flygplatser och i boklådor världen över. Larssons framgångar hade dessutom öppnat även den engelskspråkiga marknaden för de svenska författarna och det var som om Män som hatar kvinnor fungerat som ett startskott för en inspirerande frihet inom genren som resulterade i ett framgångsrikt överflöd. So far, so good.

I takt med att genrevariationen ökade började författarna ta ut svängarna ytterligare, blanda in även andra populärgenrer i deckargenren. Lite skräck, lite romance, lite fantasy, lite chick lit – möjligheterna tycktes oändliga. Det här var något förlagen var snabba att haka på. Plötsligt talade man hellre om spänningslitteratur än om deckare. Då kunde man rida på den framgångsrika deckarvågen för att sälja in även sådant som egentligen snarare hörde hemma i framförallt skräck- eller fantasygenren, böcker som innehåller övernaturliga inslag vilket är absolut förbjudet inom deckargenren i sig.

Rubriken ”Deckare” ersätts idag i många fall av rubriken ”Spänning” i förlagskataloger och bokhandelsskyltning. Även när det gäller deckarpriser – Storytel Awards och Crimetime (Specsavers) Awards är bra exempel – får skräck- och fantasyromaner numera ofta vara med och konkurrera om deckarpriserna. I princip är det bara Svenska Deckarakademins priser som fortfarande i praktiken är renodlade deckarpriser. Vi har alltså rört oss en bra bit från Stieg Larsson som förebild. Även om han tangerade skräckgenren i en del av sina thrillerutspel och fantasygenren i Lisbeth Salanders släktskap med superhjältarna, höll han sig hela vägen inom verklighetens – och deckargenrens – krassa ramar.

Vad innebär då detta rent konkret för deckargenren? I bästa fall innebär det att läsare upptäcker nya typer av böcker de inte annars skulle välja spontant, och inte minst innebär det att böcker ur andra genrer än renodlade deckare får mer uppmärksamhet än de skulle ha fått annars. De stora bästsäljarna inom ”spänningsgenren” är trots allt fortfarande deckare utan inslag som bryter det realistiska kontraktet med läsaren (många av dessa bästsäljare innehåller dock inslag av framförallt romance, som ända sedan det nya millenniets början fått allt större plats inom genren). Det kan spänningsböckerna med övernaturliga inslag (ännu?) inte konkurrera med.

I sämsta fall innebär det en urvattning av genren, där läsare känner sig lurade när deckargåtan plötsligt löses på övernaturlig väg och där man har svårt att veta vilka böcker som egentligen är deckare. Där läsare håller sig till de redan etablerade deckarserierna och deckarförfattarna, för där ”vet man vad man får”, istället för att våga testa nya debutanter och författare.

Spelar det här alls någon roll? För förlagen som använder deckarnas framgångar för att marknadsföra och sälja även andra böcker (och som även är drivande bakom priser som exempelvis de ovan nämnda) är det naturligtvis bra, på samma sätt som att allting nu marknadsförs utomlands som Nordic Noir, vare sig det är noir, deckare eller ens av nordiskt ursprung. När det finns ett framgångsrikt koncept vill alla rida på vågen, och att döpa om allt till spänningslitteratur är precis samma sak. För genren i sig och för läsarna är fördelarna betydligt mera tveksamma.

Glad Midsommar!

Share