Frågan uttrycktes aldrig i ord, men det var nog många som tänkte den när ett drygt tjugotal svenska deckarförfattare – och jag – samlades på NFC (tidigare SKL) i Linköping i går för en halvdags studiebesök, specialordnat för deckarförfattare.
Ovan: NFC:s experter tillsammans med deckarförfattarna och jag (bilden är tagen av NFC:s fotograf).
Efter att i många år särskilt intresserat mig för hur naturvetenskap används i deckare och vilka funktioner vetenskapen har i genren, kunde jag inte kunnat motstå frestelsen att få vara med på detta när jag nu fick chansen. Och det var många funderingar som snurrade i huvudet på tåget på väg mot Linköping på torsdagsmorgonen.
En av SKL:s vanligaste funktioner i svenska deckare är att fördröja händelseutvecklingen, så att mordutredningen inte går för fort utan man tvingas vänta på labbsvaren man skickat iväg till Linköping. Vad kommer att hända med deckarna när den moderna tekniken gör alla processer snabbare, så de inte tar så lång tid? Kommer tempot i deckarna att öka? Blir man tvungen att lägga in fler mord för att hålla spänningen uppe när utredningstakten ökar? Eller finns det kanske fortfarande några riktigt långsamma processer, så att deckarförfattarna med tiden kommer se till att använda just den typ av spår som behöver processeras långsamt? Vad skulle det i så fall betyda för den typ av mord och brott som begås i de svenska deckarna?
Svenska deckarförfattare har alltid varit relativt dåliga på att utnyttja vetenskap och kriminalteknik i sina böcker. Förmodligen har det berott på att så många av dem traditionellt haft en bakgrund inom humaniora eller samhällsvetenskap, inte minst har det alltid funnits många journalister som skrivit deckare. Ofta har man undvikit att ge sig in i komplicerade tekniska eller vetenskapliga förklaringar, och istället nöjt sig med att skicka DNA, fibrer, eller vilka spår det nu rört sig om, till SKL och så efter en lagom lång fördröjning låta sina romanpoliser få svar som kan få utredningen att ta ytterligare ett steg framåt.
Idag har dock variationen när det gäller författarnas yrkesbakgrund ökat. Detta har resulterat i några enstaka författarskap som satt kriminaltekniken mer i fokus och skapat huvudpersoner som arbetar med just sådant, inte minst har det gällt Elias Palm och Varg Gyllander, men det har börjat smyga sig in på allt fler håll.
Initiativet till att bjuda in deckarförfattare hade kommit från NFC:s nya chef Lena Klasén, och hon berättade att det var första gången man bjöd in grupper med ”utomstående” på det här sättet. Hon berättade också att syftet med att bjuda in författarna dels var att få spridning av namnändringen som skett relativt nyligen, där man övergått från det tidigare SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium) till NFC (Nationellt forensiskt centrum) – en ändring som hänger samman med en organisationsförändring, men som säkert delvis också bottnar i att den senare förkortningen fungerar även på engelska. Dels ville man se till att de svenska deckarförfattarna kan förmedla och sprida en så korrekt bild som möjligt av hur det kriminaltekniska arbetet fungerar i verkligheten (CSI nämndes flera gånger under dagen i raljerande ton). Och därigenom naturligtvis också se till att NFC i de svenska deckarnas framstår som en kompetent, professionell och effektiv institution inom det svenska polisväsendet.
Och vad fick vi då lära oss och uppleva? Dagen inleddes med lunch och mingel, och eftersom de svenska deckarförfattarna är en osedvanligt trevlig samling människor kunde det hela inte börjat bättre. Sedan hälsades vi välkomna av Lena Klasén, som bland annat berättade att NFC tillsammans med sina engelska och nederländska motsvarigheter var de tre mest välrenommerade institutionerna i sitt slag i Europa. Vi fick också veta att NFC numera var inblandade i hela utredningskedjan, från brottsplatsundersökningarna (man utbildar polisens brottsplatstekniker) tills fallen hamnar i domstol.
Därpå följde en presentation av NFC:s framväxt och historia, från att SKA grundades 1939 med den legendariske Harry Söderman som chef, fram till dagens verksamhet som numera bedrivs i ett av Linköpings nedlagda regementen, och där analys av digitala spår tar allt större plats. Den historiska presentationen hölls av två av tidigare – numera pensionerade – chefer för SKL, och parallellt med den lokala utvecklingen berättade de också om kriminalteknikens utveckling generellt från 1800-talet till idag. Särskilt betonade man betydelsen av fingeravtryckstekniken och DNA-tekniken, det vill säga de tekniker som bidrar allra mest till identifieringen av individer. Annat som under dagen betonades som möjliga områden för framtida utveckling var bland annat möjligheten till direktidentifiering genom dofter och den mångfacetterade användningen av sensorer och laserteknik.
Efter att vi fått den historiska bakgrunden var det dags att besöka labben och se hur man faktiskt arbetar i dag. I mindre grupper fick vi gästa avdelningarna för fingeravtryck, vapen, biologiska spår (DNA) och IT (där även ljud- och bildanalys huserade). Det var fantastiskt att få se miljöerna och labbutrustningen i verkligheten – även om vi på grund av säkerhets- och kontaminationsrisken inte fick gå in i alla labben (det rådde dessutom fotograferingsförbud inne i hela NFC, därav bristen på bilder).
Lärorikt var det också. Nu vet jag till exempel att om någon skjuter på dig räcker det med att du dyker ner ca 1 ½ meter under vattenytan för att vattnet ska bromsa kulorna så att de helt tappat farten innan de når dig. Det var visserligen inte helt glasklart om det gällde även om du blir beskjuten med automatvapen. Tydligen förstör vattnet automatvapenammunitionen så man provskjuter inte den i vattentank, men om vattnet ändå skulle bromsa tillräckligt om man sköt i vatten med automatvapen blev jag aldrig riktigt klok på, så det kanske är säkrast att inte testa det.
Och visste ni att olika människor lämnar olika ”starka” fingeravtryck? En del lämnar nästan inga fingeravtryck alls och andra lämnar särskilt tydliga. Tydligen finns det en massa saker som påverkar det: genetik, kost och vilket tillstånd man är i. Det påverkar fingeravtryckens styrka om man till exempel är drogad eller om man är sexuellt upphetsad. Tänk så mycket man inte visste.
Efter att vi besökt labben fick vi ta del av några verkliga fall och höra hur man arbetat med analysen av den tekniska och fysiska bevisningen i dessa. Det var också intressant att få se saker satta i sina sammanhang. Den organiserade informativa delen av programmet avslutades med att Lena Klasén delade med sig av sina tankar om framtiden för den kriminaltekniska utvecklingen och sin passion för bland annat sensorer, lasrar och motorcyklar. Bland annat fick vi lära oss hur det går till när man med hjälp av lasrar kan se genom väggar…
Därefter avslutades dagen med att författarna fritt fick ställa frågor till en fantastisk expertpanel på närmare tio personer, de flesta chefer inom olika områden inom NFC. Och frågorna handlade om allt från vad man gjorde på NFC om man stötte på fullständigt oförklarbara saker till sådant som var direkt intrigrelaterat, det vill säga många tog chansen att få expertrådgivning gällande klurigheter i pågående arbeten – något som också var intressant att få ta del av.
Allt var fantastiskt välordnat, proffsigt och genomtänkt, och vi kunde inte fått ett bättre studiebesök. Det skulle i så fall ha varit om vi haft lite mer tid, alla moment avslutades medan de fortfarande var högintressanta och man fortfarande ville veta ännu mer. Ett stort tack till alla fantastiska människor på NFC som så generöst delade med sig av sin tid och sina kunskaper!
Många av de saker jag funderat på under tågresan till Linköping visade sig dock irrelevanta. Det verkade inte alls som de tekniska undersökningarna gick allt fortare som jag hade trott. Vi fick exempelvis veta att det i princip inte går att få ett DNA-svar från NFC på mindre än två veckor. I så fall måste det röra sig om något riktigt exceptionellt fall där man beordrar stora mängder övertid (det är dock tekniskt möjligt att arbeta snabbare, och i vissa labb utomlands gör man det om pengarna till antalet personaltimmar finns). Så på det sättet lär den nya kriminaltekniken inte förändra de svenska deckarnas intriger. Däremot är det säkert många av författarna som var med idag som fått nya idéer till intrigspår och till hur de kan lösa tekniska klurigheter och utnyttja de kriminaltekniska möjligheterna i sina berättelser.
Linköping visade sig också från sin vackraste sida igår, så jag promenerade från stationen upp till NFC genom Trädgårdsföreningen som nu blommade som bäst och var fylld av människor som njöt av en stund ute i solen på lunchen.
