I Stockholm i fredags träffade jag Jakob Runevad Kjellmer från SVTs Kulturnyheterna som ville veta mer om fenomenet att den svenska deckarscenen idag präglas av att författarna har en så varierad yrkesbakgrund, något som de också använder i sina deckare. Traditionellt har majoriteten av de svenska deckarförfattarna haft en bakgrund som journalister eller inom någon annan form av humaniora, men det senaste decenniet har variationen alltså ökat. Till en del beror det naturligtvis på att allt fler skriver deckare, vilket i sin tur bland annat beror på att det är en lockande bransch där man om man har tur och är tillräckligt bra kan få ett enormt genomslag och även tjäna en hel del pengar. De flesta svenska deckarförfattare kan dock inte alls försörja sig på sitt skrivande utan har ett annat jobb också. Men drömmen om framgång blir ju så tydlig när allt fler ändå lyckas, och den lockar… Att skriva bra deckare är dock otroligt svårt och kräver enormt mycket arbete.
Varför vill då så många plötsligt skriva om detektivgestalter som inte är poliser, journalister eller privatdetektiver, utan istället exempelvis läkare (Karin Wahlberg), rättsläkare (Elias Palm), historiker (Henrik Berggren), skolledare (Kristina Appelqvist, Ann-Mari Tormalm), distriktssköterskor (Ingrid Kampås), psykologer (Camilla Grebe och Åsa Träff), domare (Ingrid Hedström) och så vidare? Den enklaste förklaringen är naturligtvis att författare vill använda sig av sina egna erfarenheter, det är alltid enklast att skriva om det man kan. Efter Stieg Larsson, när det blivit accepterat att inte alltid ha poliser i huvudrollen i svenska deckare, har originalitetssträvan också ökat. Svenska författare vill inte längre bara muta in sin egen plats eller ort, och i några fall sin egen genre (Denise Rudberg, Jens Lapidus, J.G.N. Bergfors). De vill också ha sin egen detektivtyp för att skilja ut sig från mängden på den allt trängre deckarparnassen.
Även om strävan att skapa unika huvudpersoner resulterat i några avarter där detektivgestalterna gjorts närmast parodiskt udda, har den också bidragit med intressant variation i en genre som tidigare så länge dominerats av traditionella polisromaner. Och även där författarna inte väljer att låta sina detektiver utöva det egna yrket, kan yrkeskunskaperna tillföra så väl autenticitetskänsla och trovärdighet som intressanta handlingstrådar till berättelserna. Bra exempel på detta är Kristina Ohlsson vars säkerhetspolitiska bakgrund kommer till uttryck inte minst i Paradisoffer (2012), och tonsättaren Carin Bartosch Edström vars musikaliska kunnande präglar framförallt Furioso (2011). Ett annat exempel är Camilla Grebe och Åsa Träff, som särskilt i sin första bok om psykologen Siri Bergman, Någon sorts frid (2009), använde terapisessionen som berättarteknisk finess.
I några fall handlar det nog också framförallt om att författaren helt enkelt vill öka förståelsen för och kunskapen om det egna yrkesfältet. Då kan det finnas en närmast idealistisk strävan efter att föra fram yrket och att kritisera dåliga arbetsvillkor och liknande.
Men även om det här med yrkesvariationen är ett märkbart inslag på den svenska deckarscenen just nu, är det är samtidigt viktigt att betona att inget är nytt under solen. Ett av de bästa exemplen på en svensk deckarförfattare som låtit sin egen brokiga yrkesbakgrund prägla sina böcker, och som därigenom skapat en av de mest udda blommorna i den svenska deckarfloran, är Aino Trosell. Hennes deckare med mångsysslaren Siv Dahlin i huvudrollen har sedan Om hjärtat ännu slår (2000) tillhört både det mest välskrivna och mest originella som producerats av svenska deckarförfattare de senaste decennierna. Därtill har Trosell genomgående ett tydligt klass- och genusperspektiv, en kombination som är ovanlig i det svenska sammanhanget.
Trosells Siv Dahlin arbetar bland annat som hemsjukvårdare, garveriarbetare, hotellstäderska och köksbiträde, och är därtill ofta arbetslös. Man brukar säga om de amerikanska författare som använder svarta kvinnor som detektiver, att deras huvudpersoner har unika undersökningsmöjligheter eftersom de ofta uppfattas som ”osynliga” i det amerikanska samhället. På samma sätt får Dahlin tillträde till en massa sammanhang där hon som arbetar i serviceyrken med låg status framstår som närmast osynlig, och därigenom får hon och höra och se en massa som hon inte annars skulle ha fått. Detta kommer naturligtvis väl till pass när hon löser Trosells närmast pusseldeckarliknande mysterier.
Ska man se det hela i ett större samhällsperspektiv kan man ju också se den ökade variationen bland detektivgestalterna och deras yrken som ett uttryck för att samhället idag blir alltmer individualiserat. Det är då naturligt att det traditionella poliskollektivet inte framstår som ett lika lockande alternativ i hjälterollen som den unika och originella huvudpersonen som har ett yrke få av fiktionens andra detektiver har.
Inslaget i SVTs Kulturnyheterna kommer förhoppningsvis att sändas imorgon (tisdagen den 23 september) och bland annat också att innehålla en intervju med deckardebutanten Henrik Berggren, som valt att låta sin bakgrund som historiker prägla så väl storyn och miljöerna som detektivgestaltens yrkesroll i Det röda arvet (2014).
[Här är en länk till programmet, som mycket riktigt sändes 23/9]
