Jag har nyligen för första gången i livet börja träna Zumba. Zumba är en dansig träningsform där man i grupp och till musik ska röra armar och ben i takt och på rätt sätt samtidigt som man på något outgrundligt sätt också förväntas rotera på höfterna. Jag är som ni hör inte riktigt där ännu. Men under korta ögonblick får jag ändå en känsla av att jag nog med tiden kommer att kunna knäcka koden, även om det lär dröja. (Nu är det nog några av er som undrar om ni hamnat på fel blogg, men ge inte upp än!) Parallellt med mina tafatta Zumba-försök ägnar jag mig också åt något jag är betydligt bättre på, deckarläsning. Där har jag så att säga redan knäckt koden.
Just nu är det ungefär en månad kvar tills vi i Svenska deckarakademins svenska läsgrupp ska ha kommit fram till vilka fem böcker som ska nomineras till priset för 2014 års bästa svenska deckare. Vilka de fem är kommer sedan att avslöjas på Svenska deckarfestivalen i Sundsvall den 8 november, och den slutliga vinnaren annonseras i Eskilstuna i samband med Svenska deckarbibliotekets 25-årsjubileumsfirande den 22 november. Kontentan är att jag just nu läser för brinnande livet för att hinna tillägna mig och bedöma alla de svenska deckare som – så här års i princip dagligen – trillar ner i brevlådan.
Till skillnad från när det gäller Zumban har jag inga problem med att följa med i svängarna när det gäller deckarna. Jag kan genrekoderna, känner igen mönstren, har inga problem med takt och tempo, och till och med de lite mer udda referenserna och seriemördarna (läs höftrotationerna) går som ett rinnande vatten. Det här är kunskaper och färdigheter som byggts upp under många års intensivt deckarläsande, kunskaper som deckarläsare ofta har eftersom kärleken till genren bygger på en omfattande och gedigen konsumtion. Deckare är snabblästa, deckarälskare hinner alltså läsa många deckare och därigenom bygger de upp stora genrekunskaper. Jag antar att många av er känner igen er i detta.
För den som kan deckarkoderna är det en njutning att när man läser känna igen mönster, genrereferenser och stereotyper. Men kanske är den allra största lyckan när man hittar något som bryter mot koderna, någon som varierar mönstren på ett nytt sätt, eller lyckas vända på stereotyperna på ett kreativt sätt (läs, igen, de där förbryllande höftrörelserna som förvandlar standard-dans-aerobicsen till något helt annat, Zumba, som jag – ännu – inte behärskar).
När man inte hänger med i Zumba-passen är Zumba inte någon särskilt jobbig träningsform. Jag kan nog till och med påstå att det måste vara en av de minst jobbiga träningsformerna jag prövat. Man blir inte särskilt svettig, tillbringar långa stunder med att mest försiktigt stå och trampa lite på stället för att hitta rätt, man är inte slut efteråt, och man får definitivt ingen träningsvärk. Så är det nästan hela tiden för mig än så länge. Men, då och då kan jag ändå få till det litegrann och för någon kort minut ana hur häftigt – och jobbigt – det kommer att kunna vara med Zumba när jag väl knäckt koden. När jag lyckas ta ut rörelserna, följa med i tempot och få till de där galna höftrörelserna.
Jag tror att som det just nu är med Zumban för mig, är det också ofta med deckarläsningen för människor som tycker det är meningslöst att läsa deckare eftersom de uppfattar deckare som alldeles för enkel litteratur, inte tillräckligt estetiskt avancerad och med alldeles för mycket schabloner och stereotyper. Deckare ger dem helt enkelt inte tillräckligt med motstånd och intellektuellt engagemang, och skapar inga tankar som stannar kvar (läs ingen träningsvärk).
Även om vem som helst som är läskunnig kan ta sig igenom en deckare – för det mesta ganska snabbt och enkelt – krävs det en van och engagerad deckarläsare för att verkligen få ut maximal njutning av en deckare. Litteratur som bygger på så starka och väletablerade genremönster som deckare gör kräver helt enkelt läsare som har kunskap om dessa mönster och känner dem väl, för att verkligen komma till sin rätt. Först då kan man känna igen och njuta av att mönstren varieras på ett nytt och kreativt sätt, av att en deckarhjälte bryter mot de gängse stereotyperna, av att olika typer av deckare – olika sub-genrer – blandas på ett nytt och intressant sätt. Först då kan man utnyttja hela läsupplevelsen till max, och först då kommer också träningsvärken – man minns och funderar länge över det originella och nyskapande i en särskilt bra deckare, över sådant som den ovana deckarläsaren kanske helt missar.
Förhoppningsvis finns det ändå något i deckaren som den ovane kan ta till sig, kanske en spännande läsupplevelse med högt tempo och en engagerande story eller en viktig samtidsdiskussion. Men det blir ändå inte detsamma när genrekunskapen saknas. Då blir det blir plattare, ytligare och mindre komplext. Med Zumban gillar jag musiken och gemenskapen, men min förhoppning är att jag snart lyckas lära mig tillräckligt för att den också ska bli ett utmanande träningspass. Ett träningspass där jag kan njuta av att få till de där än så länge outgrundliga höftrörelserna, så att de förhoppningsvis till och med kan resultera i lite träningsvärk.
Och hittar jag då några riktigt bra deckare i årets skörd? Det kan jag avslöja att jag gör. Men för att få veta vilka som är de fem allra bästa får ni ha tålamod fram till den 8 november.
