Berättare och huvudpersoner som ljuger, som inte minns vad som skett eller som undanhåller grundläggande förhållanden för läsaren har plötsligt blivit ett relativt vanligt inslag i svenska deckare. Vi hittar det hos årets deckardebutant, Sara Lövestam i hennes Sanning med modifikation (CGrecension här), i Anders de la Mottes MemoRandum från förra året, i Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret (2015, CGrecension här), i Sofie Sarenbrants Avdelning 73 (2015), och även i Caroline Erikssons psykologiska thriller De försvunna – för att bara nämna några av de mest uppmärksammade exemplen.
Caroline Eriksson har tidigare skrivit två deckare som bygger på verkliga svenska mordhistorier och som utspelar sig i historisk tid, men De försvunna är något helt annat. Det är en psykologisk thriller som utspelar sig i nutid och där läsaren aldrig riktigt kan känna fast mark under fötterna. Vi följer Greta, en kvinna som ”off season” befinner sig i en sommarstuga tillsammans med man och dotter. De ror ut till en ö i den lokala sjön, där mannen och barnet går i land för att utforska medan Greta är trött och stannar i båten. Plötsligt vaknar hon till och inser att de har försvunnit. Hon letar igenom ön men de är borta. Vad har egentligen hänt?
