Månad: september 2019

Mikael Fuchs debutdeckare Mord på öppen gata är en noir-inspirerad, historisk pusseldeckare som utspelar sig 1949. Två poliser bevittnar hur en kvinna skjuter en man som sitter i en bil en regnig Stockholmskväll. Kriminalöverkonstapel Håkansson tar sig an fallet, men hittar snart ledtrådar som visar att allt inte är vad det verkar. Kanske är kvinnan trots allt oskyldig till mordet?

Som historisk deckare fungerar Mord på öppen gata bra, det är lagom mycket detaljer för att man ska få lite tidsfärg, utan att det känns som om författaren lagt till en massa onödiga saker bara för att visa att han läst på om tiden. Genremässigt är detta dock ingen bok som sticker ut, utan det känns som en ganska klassisk retrodeckare där även formen är relativt typisk för den tid då boken utspelar sig. Man tänker på Stieg Trenter och liknande författare när det gäller miljön och detaljerna, och på de mer hårdkokta amerikanska författarna när det gäller att det hela är berättat i jag-form ur detektivens perspektiv. Jag önskar dock att det hela varit lite mer nyskapande, snarare än historiserande, när det gällde genreformen. Nu känns boken helt enkelt lite omodern. Att exempelvis plocka in en kvinna i någon central roll hade kunnat lyfta det hela betydligt och skapa mer dynamik.

Intrigmässigt är det här är ett klassiskt pusseldeckarmysterium med ett begränsat antal misstänkta och en twist på slutet. Det hela är dock lite för enkelt och det blir relativt snart uppenbart för läsaren hur allt hänger ihop. Detta gör också att handlingen blir lite ointressant, boken handlar egentligen inte om något utöver att mordet är klurigt genomfört, och det gör också att det inte blir så spännande. Det finns heller ingen hårdkokt action eller någon samhällsfråga med udd som kunde fått det att bränna till lite.

Det som framförallt gör huvudpersonen, polisen Håkansson, intressant är hans arkitekturintresse. Detta bidrar till att sätta en unik prägel på boken och till att levandegöra tidens Stockholmsmiljöer, och det är också skildringen av miljöerna som är bokens största styrka.

Mikael Fuchs skriver väl och jag uppskattar den lite torra humorn, som passar fint in både i den här typen av deckare och med huvudpersonens gestalt, och berättandet flyter på bra. När själva gåtan är så pass enkel blir det dock ändå lite tråkigt, det är ingenting som sticker ut eller erbjuder motstånd. Då läser jag hellre om någon gammal deckare av Trenter, Lang eller Rönblom där pusselmysteriet har fler turer och där det finns en mer ”äkta” tidsfärg.

PS. Som ni kanske märkt har det varit lite dåligt med recensioner här senaste halvåret. Det beror på att jag haft mycket annat som behövt prioriteras. Ett tips är dock att även följa CrimeGarden på Facebook (sök bara på CrimeGarden), då jag ofta lägger upp länkar och kortare tips om sådant som händer i deckarvärlden där. Men jag ska försöka se till att det blir ordning på recenserandet här igen under hösten.