Månad: september 2020

Många svenska deckardebutanter kommer idag från film- och TV-världen. Nu sällar sig även Gustaf Skördeman till denna skara. Nedan min recension för Gota Media i våras.

Efter en dramatisk inledning där en äldre kvinna efter ett telefonsamtal skjuter sin man och lämnar hemmet, får vi i Geiger parallellt följa polisutredningen och hur kvinnan sedan agerar. Hon visar sig var en så kallad ”sleeper agent,” en utländsk spion som levt ett vanligt liv i Sverige sedan kalla krigets dagar i väntan på att aktiveras och utföra ett uppdrag för en främmande makt. Och nu är det dags.

Berättelsens huvudperson Sara Novak är polis och jobbar i Stockholms prostitutionsgrupp. Som barndomsbekant till familjen får hon insyn i mordutredningen och påbörjar dessutom sin egen privatspaning. Steg för steg avslöjas så väl spionintriger som svarta familjehemligheter, samtidigt som Sara har det tufft både i jobbet och privat.

När det gäller spionhistorien har Geiger många likheter med Mankells sista Wallanderroman, Den orolige mannen. Här blir det dock lite spretigare när det politiska kombineras med ett tematiskt fokus på övergrepp mot unga kvinnor, en kombination som också ger associationer till Boije af Gennäs Motståndstrilogin.

På det stora hela är dock Geiger en originell, välskriven och imponerande debut. 2020 lovar att bli ett starkt deckardebutantår, och hittills är detta en av mina favoriter.

Det finns många svenska deckardebutanter i år. En av dem är juristen Edvard Fenvik, vars debut är en habil polisroman av den klassiska skolan. Här är kortrecensionen jag skrev för Gota Media i våras.

En gruppvåldtäkt sker på Finlandsfärjan under en muckarresa i början av 1990-talet. Nu nästan trettio år senare mördas och lemlästas förövarna, en efter en. Upplägget för Fenviks debutdeckare Blodsband är inte unikt, men väl så effektivt. Som läsare följer vi huvudsakligen polisutredningen med parhästarna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic i centrum, men som vanligt är i dagens polisromaner får vi även följa mördarens historia liksom några av de övriga inblandade. Handlingen är förlagd till Stockholm, där poliserna rör sig mellan innerstaden och mer perifera stadsdelar.

Fenvik har åstadkommit en deckare med bra tempo och flyt, och de två poliserna i huvudrollerna är tillräckligt intressanta för att engagera. Däremot har jag lite svårt att hålla isär alla medlemmar av poliskollektivet som turas om att hålla förhör och åka ut på uppdrag. Boken hade vunnit på att ett par av dem strukits bort och de återstående gjorts mer olika. Även en större variation i beskrivningen av personer och miljöer – som genomgående framförallt är visuell och mycket detaljerad – hade lyft berättelsen ytterligare. På det stora hela är dock Blodsband en habil och lovande debut, och vi kommer säkerligen få återse Oscar och Sasha snart igen.

I våras recenserade jag Christina Wahldéns Nämn inte de döda för Gota Media. Här under hittar ni min recension.

Många känner nog Christina Wahldén främst som en produktiv barn- och ungdomsförfattare, med bland annat klassiker som Kort kjol (1998) och den prisbelönta Falafelflickorna (2018) i bagaget. Men även om det är länge sedan hon senast kom ut med en vuxendeckare är Nämn inte de döda Wahldéns fjärde bidrag till genren. Det är också hennes hittills överlägset bästa deckare för målgruppen.

Nämn inte de döda utspelar sig i australiensiska Darwin i Norra Territoriet. Darwin plågas inte av bränder, men av den tryckande, fuktiga hettan som föregår regnperioden. Allt och alla påverkas av klimatet, och staden beskrivs som en plats där få som inte växt upp där står ut att leva någon längre tid. Kriminalitet och rasism är dessutom vardagsmat i en region där andelen människor som hör till ursprungsbefolkningen är den högsta i landet.

Wahldén skildrar dock Darwin med en värme och en detaljrikedom som gör att fattigdom och problem trots allt hamnar i bakgrunden. Som läsare riktigt känner man fukten, hettan och dofterna, och man hör kakafonin av ljud från staden och dess invånare – människor som djur. Inte minst djurlivet framstår som allestädes närvarande, från de stora fladdermössen i träden till de blodtörstiga saltvattenskrokodilerna och den lilla wallaby-ungen som förlorar sin mamma och blir en ständig följeslagare till polisen Bluey, en av bokens huvudpersoner.

Den medelålders och erfarne Bluey får tillsammans med Jess, en ung ny polis som tillhör ursprungsbefolkningen, ta hand om utredningen av mordet på en kvinna som hittas till hälften uppäten av krokodiler. När Jess börjar fråga runt visar det sig dessutom vara flera kvinnor ur ursprungsbefolkningen som försvunnit spårlöst utan att de återfinns i polisens register över saknade.

Precis som i Wahldéns tidigare deckare är det våld mot kvinnor och barn som står i centrum för handlingen. Poliserna i huvudrollerna kompletteras också av den svenska konststudenten Greta, som rest till Australien för att komma på fötter igen efter att hennes syster mördats hemma på Gotland. Genom Greta får läsaren ta del av den utanförståendes syn på Darwin och inte minst på den aboriginska konsten och kulturen. Detta kontrasteras mot Jess som är född in i kulturen och ofta får upplysa sina kollegor om hur man bör bete sig i förhållande till de människor ur ursprungsbefolkningen de kommer i kontakt med under utredningen.

Att skildra en främmande kultur inifrån är alltid ett vågspel, men så vitt jag kan bedöma gör Wahldén inga övertramp. Även om det är en bok om våld och rasism är det dock framförallt en kärleksförklaring till platsen och kulturen. Och även om intrigen är spännande är det ändå för skildringen av Darwin jag kommer att minnas Nämn inte de döda.