Försöker summera intrycken från årets bokmässa på tåget hem från Göteborg. Som vanligt är det mötena med människor som är den stora behållningen, med nya och gamla vänner, med olika deckarförfattare, deckarexperter och potentiella framtida uppdragsgivare.
Mitt mål med mässan i år har varit just att prata med människor och försöka göra reklam för mig och CrimeGarden. Även om det nu i efterhand känns som om jag kanske borde gjort ännu mer, kontaktat och pratat med flera, har jag samtidigt haft fler spännande och lärorika samtal om deckare än vad jag kan minnas att jag haft på bokmässan på många år. Det känns som att jag kommer hem med ny inspiration och nya funderingar – vilket ju inte är det sämsta.
Under söndagen lyssnade jag på ett antal intervjuer med deckarförfattare – Christoffer Carlsson, Anna Jansson, Inger Frimansson, Helene Tursten, Erik Axl Sund (Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) och Tove Alsterdahl. En av de saker i intervjuerna som särskilt fick mig att fundera var frågan om varför man överhuvudtaget börjat skriva. De som tydligast formulerade sina bevekelsegrunder var Christoffer Carlsson och killarna bakom pseudonymen Erik Axl Sund.
Carlsson berättade att för honom bottnade det hela i en passion för att läsa. Hans första stora läsupplevelse var en ungdomsdeckare och där hittade han helt enkelt sin grej, både med just grejen att läsa och med deckargenren. Sen ledde kärleken till litteraturen vidare till en lust att själv börja skriva, och så småningom har det tagit honom vidare dit han befinner sig idag. Författarduon bakom Sund berättade istället att för dem handlade skrivandet från början snarast om ett slags egenterapi. Båda gick igenom en jobbig period i livet och då började de skriva, till stor del för att ta sig igenom de egna problemen och komma vidare.
Tittar man på de olika deckare Carlsson respektive Sund har åstadkommit kan man faktisk säga att utgångspunkterna och de ursprungliga drivkrafterna för att inleda skrivandet har präglat författarskapen. Carlssons deckare är fyllda med kärleksfulla referenser till föregångarna i genren, de fungerar lite som en skattjakt för den deckarkunnige. Carlsson har också under åren prövat att skriva olika typer av deckare och därmed genom sitt skrivande fortsatt den utforskning av genren han inlett genom läsandet. Sunds deckare är däremot präglade av ett sökande snarare än av ett utforskande. De leder läsaren genom en förvirrande värld befolkad av instabila och komplicerade psyken i en jakt efter något slags stabilitet. För läsaren blir just den osäkerhet som skapas det centrala mysteriet, och man drivs framåt av en längtan efter klarhet och lugn – ett tillstånd som man kan föreställa sig att författarna initialt hoppades kunna uppnå genom sitt skrivande. De konstaterade också själva under intervjun att deras första trilogi, Victoria Bergmans svaghet, är strukturerad närmast som en terapeutisk process.
Detta är bara två exempel. Det är tveksamt om tesen (att de ursprungliga drivkrafterna för att skriva genomgående präglar det påföljande författarskapet) skulle kunna gälla för alla, eller ens för flertalet, författare. För min egen del tror jag att driften att skriva har mycket med en allmän kreativ drift att göra. En längtan efter att skapa något. Jag tror det är där det börjar för mig, och det har tagit sig olika uttryck under åren – allt från mindre lyckade konstnärliga försök till fotografi, matlagning, trädgård och att konstruera Halloweenkostymer… Jag har aldrig varit tillräckligt fokuserad för att åstadkomma något så komplext och arbetskrävande som en roman. Däremot har jag hittat hem i att i olika format och sammanhang skriva om andras romaner, något som tillsammans med en livslång passion för deckare har det lett fram hit, där jag är idag. Med ett nystartat deckarföretag, på väg hem från bokmässan. Och det är ju inte heller det sämsta.
