DIN GUIDE I DECKARDJUNGELN
Jag har skrivit en gästblogg hos Svenska Deckarakademin om skånska deckare. Jag tyckte det var dags eftersom det pratas så mycket om alla deckare från norra Sverige. Det kommer faktiskt minst lika mycket söderifrån. Ni kan läsa hela texten här.
Med De som skall dö avslutar Kristian Lundberg den Malmösvit som inleddes med Eldätaren 2004, och där den alkoholiserade polisen Nils Forsberg spelar en viktig roll. Medan några av de tidigare böckerna åtminstone har haft en lite tydligare polisromanstruktur är den nya boken helt igenom en fragmentarisk berättelse där få frågor får svar.
På klassiskt pusseldeckarmanér inleds boken med en karta över Malmö och en lista över några av berättelsens viktigaste gestalter, men där upphör också alla likheter med genren. Tidsmässigt rör vi oss från 1970-tal till nutid, med ett huvudsakligt fokus på åren 2010 och 2016. 2010 sparkas Forsberg från den hemliga avdelning inom polisen där han nyligen tillträtt som chef, 2016 – efter ett antal år som i princip enbart bestått av tungt drickande – återinträder han av någon outgrundlig anledning i tjänst. Ett gangsterkrig pågår i Malmö, kriminella och prostituerade mördas. Det finns pedofiler och ensamkommande flyktingbarn försvinner spårlöst, några hittas döda. Men några anhållna eller någon utredning ser vi aldrig röken av.
Danska deckarförfattare får ganska lite uppmärksamhet här i Sverige, men det är faktiskt fler än Jussi Adler Olsen som översätts och som är riktigt bra. Igår avslöjades att en av de nya danska deckarförfattare som introducerats för svenska läsare i år, Ane Riel, får Svenska Deckarakademins pris för Bästa till svenska översatta deckare 2017 för boken Kåda. Riel belönades 2015 med Glasnyckeln, priset för bästa skandinaviska deckare, för just Harpiks, som nu fått titeln Kåda när den getts ut i fin svenska översättning av Helena Ridelberg.
I Kåda befinner vi oss på en dansk ö. Det är förmodligen 1960- eller 1970-tal, men boken innehåller inga tidsangivelser. På en avlägsen del av ön, förbunden med resten av ön bara genom ett smalt näs, bor en liten familj. Far, mor och den unga dottern Liv som ännu inte börjat skolan. Familjen lever i princip helt isolerat från omvärlden. Modern blir allt större och allt mer orörlig, fadern alltmer folkskygg och paranoid, Liv alltmer fundersam kring de sanningar hon är uppväxt med.
Historiska deckare har fått ett uppsving i Sverige de senaste åren, och det syns även – eller kanske egentligen främst – bland debutanterna. För några år sedan fick Anna Lihammer Svenska Deckarakademins debutpris för första boken i sin 1930-talsserie, och i år hittar vi historiska deckare av bland andra Marie Bengts och Niklas Natt och Dag bland debutanterna.
Natt och Dags 1793 är dock på gränsen till att höra hemma i deckargenren. Visserligen möter vi ett lik och två utredande detektivgestalter i början och slutet av boken, men huvudsyftet med boken är uppenbart att skildra det sena 1700-talets Stockholm och den misär staden då präglades av. Således har miljöbeskrivningarna en extremt framträdande plats och de är fyllda med detaljer, ofta gällande tidstypiska termer, geografiska angivelser, bebyggelse, dofter och vardagsrutiner. Författaren har utan tvekan lagt ner ett enormt arbete på att läsa in sig på tidens Stockholm, och trots de många detaljerna flyter texten för det mesta på hyfsat, utan att man som läsare känner att man är utsatt för en historieföreläsning.
Dalsländska deckare är en bristvara, men Susanne Janssons visar att det finns hopp. I Offermossen låter hon dalsländska Fengersfors få byta namn till Fengerskog för att få lite extra fritt spelrum, men det är verklighetens spännande trakt präglad av konstliv och dramatisk natur som skildras.
Nathalie Ström, en ung biolog, återvänder till barndomens dalslandsskogar för att göra fältstudier och ta prover i en mosse för sin avhandling om våtmarker. Samtidigt vill hon också en gång för alla göra upp med händelser i det förflutna. Men när hon hittar en kille hon just börjat lära känna nedslagen på mossen hamnar hon plötsligt mitt i en polisutredning.
Den här veckan bär det av till Budapest, där jag ska föreläsa om miljöerna i de svenska landsortsdeckarna på ett deckarsymposium. Lite info om evenemanget httar ni här på Svenska Institutets sida. Det kompletta programmet – på ett mer svårläst språk – återfinns här.
Det har varit mycket resande och föreläsningar på sistone, men jag har också läst en massa nya intressanta deckare och förhoppningsvis ska det bli tid att lägga upp lite recensioner snart också.
Eftersom jag för det mesta har fullt upp med att läsa de nya svenska deckare som kommer ut är det rätt sällan det finns tid för omläsning av klassikerna, men ibland så. När jag härom veckan var i Varberg och höll ett estradsamtal med Carin Gerhardsen på stadsbiblioteket fick vi övernatta på underbara Hotell Gästis. Gästis är känt för många saker, inte minst för att hela hotellet är fyllt med böcker (och man får gärna ta med sig en bok hem). I en av hyllorna på mitt rum hittade jag Stieg Trenters Lek lilla Louise (1950), och vem kan motstå ett sådant tillfälle?
I Lek lilla Louise är Harry Friberg på fågelutflykt i Södertörns skogar med en kollega då de dels stöter på en ålsax i ett träd uppe vid ett duvhöksbo, dels hittar en halvfärdig giljotin i ett gammalt ödehus. Så småningom inträffar flera mystiska händelser – däribland mord – i markägarens närhet, och tillsammans med vännen och polisen Vesper Johnson försöker Friberg reda ut det hela.
I torsdags, 13 augusti, pratade jag om deckare med Bengt Höglind programmet Förmiddag i Radio P4 Värmland. Framförallt handlade det om deckarmiljöer. Hur stor betydelse har det var deckarna utspelar sig när vi väljer vad vi vill läsa? Och i hur stor utsträckning påverkar den lokala miljön hur deckarna är uppbyggda?
Ni som missade programmet när det sändes kan lyssna på det här. Min medverkan börjar ungefär 24 minuter in i programmet.
Har firat att boken Deckarnas svenska landskap nu äntliglen finns i sinnevärlden och går att beställa på alla boklådor – online såväl som fysiska. Det blev after-work-bubbel tillsammans med skribenterna Bo Lundin, Carina Sjöholm, Sara Kärrholm, Jenny Mårdh, Christina Lennér, Birger Hedén och Katarina Tornborg. Så dags att beställa era julklappar!
Jag får erkänna att trots att jag alltid tyckt rätt bra om Kallentofts Linköpingsdeckare – och gillade förra boken i serien, Vindsjälar (2013) – blev jag inledingsvis lite trött på hans berättarstil och på Malin Fors när jag gav mig in i Jordstorm. Detta gick dock snart över. Lyckliga deckargestalter är sällan särskilt intressanta i längden, och även om man knappast kan beskylla Malin Fors för att vara lycklig i någon av böckerna, råkar hon värre ut än vanligt denna gång. Och snart är jag fast, tempot ökar och då gillar jag plötsligt så väl stilen som Malin Fors igen.
I förra boken tyckte jag att de samhällskritiska inslagen – som rörde frågan om vinster i välfärden – gestaltades väl mycket genom pekande med hela handen. Den här gången har Kallentoft varit betydligt mer nyanserad i diskussionerna kring aktuella ämnen, nu rasism och extremism. Dessa ämnen har också stått i centrum hos flera av hans kollegor bland de svenska deckarförfattarna detta ”super-valår” – Cilla och Rolf Börjlind och Christoffer Carlsson bland dem.
