Det senaste decenniet har det i Jens Lapidus spår vuxit fram en form av polisthriller i Sverige som står i kontrast både till den traditionella, samhällskritiska polisromanen som följt i Sjöwall och Wahlöös spår och till polisromanen i landsortsmiljö à la Anna Jansson och Björn Hellberg. Det är i denna nya polisthrillergenre Bjerre och Casserfelt placerar sig med Ensamt vittne.
Ensamt vittne är första delen i en ny tänkt serie, döpt till ”Linje 17” efter den tunnelbanelinje som leder till Bagarmossen i Stockholm, förorten som det hela kretsar kring. I Bagarmossen samsas hipsters och övre medelklassfamiljer med invandrartät arbetarklass – en kombination som på ytan framstår som ett idealiskt integrationsprojekt, men där konflikter och fördomar frodas.
Precis som i Lapidus Stockholm Noir-trilogi följer vi så väl poliser som kriminella i huvudrollerna och perspektiven växlar. Av böcker från senare år går associationerna till exempelvis Emelie Schepps Nio liv och Sammy Jeridis Ghettokungen-serie.
Trettonårige Eddies bror är ledare för ett av de kriminella ungdomsgängen i Bagarmossen och händelseförloppet inleds med att Eddie bevittnar hur broderns flickvän skjuts till döds hemma i vardagsrummet. Den unga polisen Lina Kruse är en av de första på plats och snart introduceras vår tredje huvudperson, polisen Jack Karlberg, en streber som arbetat med att kartlägga gängen, men som också har bakgrund som hangaround till ett kriminellt MC-gäng. Eddie pressas från alla håll för att peka ut – eller inte peka ut – mördarna. Lina, som själv är uppvuxen i Bagarmossen, brottas med en komplicerad relation till sin alkoholiserade mor, och Jack kämpar med sin katastrofala ekonomi och hustruns cancer.
Här föreligger inget mysterium när det gäller vem som är mördaren, utan den centrala frågan är om Eddie ska peka ut förövaren eller inte. Spänningen byggs framför allt upp genom de eskalerande konflikterna mellan gängen och genom hur Lina och – framför allt – Jack trasslar till det för sig. Det handlar om relationer och lojalitet, om gränserna för vad som är rätt och fel och om hur svårt det är att gå tillbaka när man en gång korsat dem.
Boken styrka ligger huvudsakligen i skildringen av den unge Eddie, av hans situation, det dilemma han ställs inför och hans relationer i förhållande till gängen, vännerna och familjen. Dessutom är skildringen av det komplexa Bagarmossen som vanligtvis målas ut som ”det nya söder”, medelklasshipsterfamiljernas nya paradis, intressant och tänkvärd. Klasskonflikterna som gestaltas fungerar som en miniatyr av det som pågår i Sverige idag.
Ett problem jag har med boken är dock att jag har svårt att identifiera mig med och känna någon egentlig sympati för varken Lina eller Jack. På många sätt porträtteras de som stereotyper för sina kön: hon den känslostyrda, vackra rödhåriga kvinnan och han den driftstyrda machomannen som har svårt att se mer än yta. Psykologiskt är de långt ifrån övertygande och jag kommer på mig själv med att önska att författarna valt att helt enkelt byta kön på de två gestalterna. Det hade gjort dem betydligt mer intressanta.
När det gäller handlingsförloppet är Eddies story bra, men i övrigt känns det lite som en transportsträcka inför kommande böcker i serien där vi får se hur framför allt Jack, som fullständigt saknar konsekvenstänkande, trasslar till det för sig allt mer, både på det personliga planet och yrkesmässigt. Det är uppenbart att hans historia kommer att vara en drivkraft framåt genom serien, men än så länge placerar författarna bara ut byggstenarna och som läsare kan man inte annat än irritera sig på alla de dumma beslut Jack – och i viss mån även Lina – tar.
Av författarnas tack-sidor i slutet av boken framgår att de lagt ner mycket arbete på att skapa en trovärdig bild av gängkriminalitet och ungdomar idag. Kanske är det just den enorma ansträngningen som gör att det hela känns en smula konstruerat och överarbetat. Än så länge når Bjerre och Casserfelt inte riktigt upp till samma standard som Lapidus, Schepp och Jeridi, känslan av äkthet och den psykologiska trovärdigheten brister. Att Casserfelt kan skriva deckare vet vi sedan tidigare, medan journalisten Bjerre är ett mer oprövat kort i sammanhanget. Men jag ser fram emot att få följa serien vidare. Då får förhoppningsvis karaktärerna leva sina egna liv och utvecklas i takt med skeendena, snarare än att huvudsakligen fungera som bärare av en massa inhämtad kunskap och fakta. Att Lina och Jack kommer att stå i centrum även för de kommande delarna i serien är klart, om Eddie kommer att spela en huvudroll även framöver är mer osäkert.
