I Stockholm i fredags träffade jag Jakob Runevad Kjellmer från SVTs Kulturnyheterna som ville veta mer om fenomenet att den svenska deckarscenen idag präglas av att författarna har en så varierad yrkesbakgrund, något som de också använder i sina deckare. Traditionellt har majoriteten av de svenska deckarförfattarna haft en bakgrund som journalister eller inom någon annan form av humaniora, men det senaste decenniet har variationen alltså ökat. Till en del beror det naturligtvis på att allt fler skriver deckare, vilket i sin tur bland annat beror på att det är en lockande bransch där man om man har tur och är tillräckligt bra kan få ett enormt genomslag och även tjäna en hel del pengar. De flesta svenska deckarförfattare kan dock inte alls försörja sig på sitt skrivande utan har ett annat jobb också. Men drömmen om framgång blir ju så tydlig när allt fler ändå lyckas, och den lockar… Att skriva bra deckare är dock otroligt svårt och kräver enormt mycket arbete.
Varför vill då så många plötsligt skriva om detektivgestalter som inte är poliser, journalister eller privatdetektiver, utan istället exempelvis läkare (Karin Wahlberg), rättsläkare (Elias Palm), historiker (Henrik Berggren), skolledare (Kristina Appelqvist, Ann-Mari Tormalm), distriktssköterskor (Ingrid Kampås), psykologer (Camilla Grebe och Åsa Träff), domare (Ingrid Hedström) och så vidare?
