CrimeGarden recenserar Anders de la Mottes Slutet på sommaren

Anders de la Motte belönades förra året med Svenska deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare för UltiMatum, andra delen i författarens polisthrillerserie som utspelar sig i Stockholm. Årets deckare, Slutet på sommaren är dock något helt annat. En svensk landsbygdsdeckare som utspelar sig i Skåne, långt från de hårdkokta storstadsmiljöer vi vant oss att möta hos de la Motte.

I den nya boken har de la Motte återvänt till sina egna uppväxtmiljöer, till jordbruksbygderna på gränsen mot skogslandskapet i nordvästra Skåne. Det är 1983 och bondsonen Billy sex år leker ute it trädgården i skymningen. Men när det är dags att gå in för kvällen är han spårlöst försvunnen. Och han förblir försvunnen, vad som egentligen hänt förblir ett mysterium som kommer att prägla så väl pojkens familj som det omgivande samhället.

Många år senare, i vuxen ålder, börjar pojkens syster Veronica känna sig redo att försöka ta reda på vad som faktiskt hände hennes lillebror och hon återvänder till barndomstrakterna och till den familj hon numera har väldigt sporadisk kontakt med. Veronica är en variant av de ensamma kvinnliga deckarhjältar vi sett så många av de senaste åren i Lisbeth Salanders spår, en egentligen ganska vanlig men lite trasig tjej som kämpar med sig och sitt samtidigt som hon intar rollen av amatördetektiv. Själv har hon aldrig kommit över försvinnandet, som vuxen arbetar hon som sorgterapeut och leder grupper som där andra människor försöker bearbeta sig sorg genom att samtala om den.

Även om de la Mottes nya bok odiskutabelt är en landsbygdsdeckare, skiljer den sig samtidigt från de mer typiska böckerna inom denna kategori. Istället tänker jag på psykologiska thrillers i glesbygdsmiljö som kanske Christoffer Carlssons Den enögda kaninen, eller möjligen Caroline Erikssons De försvunna. Till skillnad från de nämnda föregångarna finns emellertid en större värme skildringen i Slutet på sommaren som gör att jag sitter som klistrad i soffan från första sidan.

Slutet på sommaren är en typ av deckare som drar åt psykologisk thriller-hållet och som är ovanlig i Sverige idag. Den här gången får också de la Mottes fina språk ta större plats när tempot är lägre än i hans tidigare böcker, och skildringen av den skånska landsbygden präglas av både trovärdighet och magi. I den här boken finns helt enkelt en närvaro som saknas i mycket annat på den svenska deckarscenen idag. Det här är en bok som både lär tilltala de la Mottes vanliga läsare och de som vanligtvis föredrar mer klassiska svenska landsbygdsdeckare. Jag har egentligen svårt att hitta något att vara riktigt kritisk emot, möjligen känns motivet bakom brottet lite som ett antiklimax när det väl avslöjas – även om även det passar rätt bra in i bokens miljö och stämning.

Med Slutet på sommaren lyckas de la Motte visa att den svenska landsbygdsdeckaren inte nödvändigtvis stelnat i en form, att den är förnybar och att den kan vara angelägen. Kanske är det inom just landsbygdsdeckaren vi kommer att få se spännande utveckling framöver.