Gårdagens avsnitt av SVT:s Deckarna var lite mer trögstartat än det som inledde serien förra veckan. Dels kändes introt där de medverkande deckarförfattarna presenterades onödigt och väldigt långt när man redan stiftat bekantskap med författarna i första avsnittet. Dels tog det ett bra tag den här gången innan det faktiskt blev riktigt engagerande och man kom huvudpersonen inpå livet. Anders Roslund och Börge Hellström – som var förra veckans huvudpersoner – visade sig dock vara en stor tillgång som utredare tack vare sina kvaliteter som välformulerade muntliga berättare, även när det inte var deras egna berättelser som stod i centrum, medan Christoffer Carlsson och Denise Rudberg den här gången hamnade lite mer i skymundan.
Gårdagens avsnitt handlade om Anna Jansson, en av de absolut mest produktiva svenska författarna under 2000-talet och en av de mest välkända och älskade bland våra deckarförfattare. Mest känd är Jansson för sin Gotlandsserie med polisen Maria Wern i huvudrollen, men hon har även skrivit en serie barn- och ungdomsdeckare och ett antal böcker i andra genrer. När man träffar Anna Jansson ger hon ett väldigt trevligt och professionellt intryck, och hon framstår som en trygg person med stor integritet. Frågan för mig när jag satte mig framför Tv:n i går kväll var om man skulle få några insikter i vad som fanns bakom den extremt effektiva ytan.
Till en början verkade det inte så, då Anna Jansson framförallt fungerade som lekledare. Hon berättade att hon fick mycket inspiration av att prata med främmande människor på tåg, och gav kollegorna i uppgift att under en gemensam tågresa sätta sig bredvid en okänd människa och inleda ett samtal med vederbörande. Tanken var att sedan ta med sig en idé till en berättelse tillbaka. Till en början framstod försöken till kontakt på tåget som lite trevande, men författarna var alla modiga och nyfikna på andra människor, och snart kom konversationerna igång. Men vad som skulle kunnat öppna upp för ett efterföljande intressant samtal om inspiration utnyttjas aldrig riktigt i programmet, så det hela föll lite platt. Jag är dock säker på att det för de medverkande var betydligt mer intressant än för TV-tittarna, och att det på plats ledde till en massa intressanta funderingar som vi aldrig fick ta del av.
Sedan var Anna Janssons plan att utmana kollegorna på Gotländsk femkamp, något som inleds med att hon ser ut att fullständigt utklassa Christoffer Carlsson i rövkrok, men tyvärr blir hon själv snabbt skadad och femkampen får avblåsas nästan innan den kommit igång.
Båda aktiviteterna visar upp Anna Jansson som en energisk, kreativ och nyfiken människa, bra på att aktivera människor omkring sig och få dem att våga kliva ur sina vanliga bekvämlighetszoner och utmana sig själva. Nu har vi dock hunnit så pass långt in i programmet att man börjar undra om alla aktiviteterna kanske egentligen utgör ett sätt att undvika ämnet med vad som är Janssons drivkrafter bakom skrivandet.
Ganska tidigt i programmet avslöjade Anna Jansson att katalysatorn som gjorde att hon alls började skriva var att hon fick en dator och plötsligt insåg hur roligt det var. Sedan kunde hon helt enkelt inte sluta skriva och hitta på berättelser. Författarkollegorna hade emellertid svårt att förstå att hon inte redan innan händelsen med datorn ändå hade velat skriva eller haft berättelser hon ville berätta. De kunde helt enkelt inte ta till sig att hon bara plötsligt skrev av ren glädje – utan föregående författardrömmar. Detta visar sig dock så småningom vara en viktig ledtråd både till Janssons person och motivation.
När ett lite mer ingående samtal om Jansson och hennes författarskap kommer igång visar det sig att hon i sitt skrivande till stor del utgår från känslor och från olika katastrofscenarier som hon föreställer sig. När hon sedan berättar om sin mans död några år tidigare, och om kärlek, sorg och vänskap, uppstår samma starka ögonblick för såväl kollegorna som Tv-tittarna som i förra veckans avsnitt om Roslund och Hellström. Och det visar sig att även Jansson har barndomstrauman som på ett naturligt sätt kan förklara så väl varför hon valt sjuksköterskeyrket som att hon skriver just deckare.
Och så plötsligt framträder den röda tråd som trots allt funnits genom programmet. Det vackra liket av en ung kvinna i brudklänning med halsen avskuren som inledde utredningen, visar sig sammanfatta Anna Janssons drivkrafter: den nyfikenhet, kärlek och livsglädje som samtidigt förstärks genom en ständig närhet till sorg och död som löper genom hennes liv. Även denna gång avslutas programmet just när det blir riktigt intressant, och man kan bara önska att samtalet fått pågå längre istället för att klippas av när timmen är slut. Men jag reser mig ändå ur TV-soffan med en bild av Anna Jansson som en betydligt mer komplex person och författare än när jag satte mig en timme tidigare, och då får man väl säga att de lyckats med programmet.
Nästa vecka får vi möta Denise Rudberg, den vackra och framgångsrika som verkar klara av att hålla alla bollar i luften: karriär, familj, vänner och träning. Det ska bli intressant att få höra hur hon bär sig åt för att klara av allt, och vad som finns bakom hennes perfekta och lite präktiga yta.
