Som titeln antyder har Rudberg nu hunnit till sjunde delen i sin serie om utredningsteamet på Östermalm i Stockholm, Marianne Jidhoff, Thomas Ehn och Augustin Madrid. Denna gång hittas en affärsman, tillika känd före detta hockeyspelare, död i sitt hem på Djurgården, hans fru återfinns drogad och misshandlad i sin säng och vet när hon vaknar upp på sjukhuset inte vad som hänt. Vi får snart veta att mannen länge misshandlat henne, kanske är det vad som hänt även denna gång?
Våld i nära relationer och hur omgivningen ofta blundar för sådant (detta är vad titeln syftar på även om siffran sju är helt irrelevant i sammanhanget) är ett obehagligt och ständigt aktuellt ämne. Här fungerar det dock främst som något som tar bort fokus från vad som egentligen pågår. Som sig bör låter Rudberg så väl Jidhoff som Ehn ha egna erfarenheter som hjälper dem att förstå kvinnans oförmåga att lämna det destruktiva förhållandet, och boken förmedlar det självklara budskapet att man inte ska döma den kvinna som inte har styrkan att lämna en misshandlande man.
Rudbergs huvudpersoner brukar vara trevliga att följa, men den här gången handlar uppskattningsvis halva boken om att Jidhoff behöver gå ner i vikt och börjar träna, samtidigt som hon våndas över sin nya roll som chef för gruppen. Torsten Ehn fungerar som hennes PT (personliga tränare), Augustin Madrid är sjuk och frånvarande genom nästan hela berättelsen, och de två nya medlemmarna av utredningsteamet förblir anonyma och ganska ensidigt skildrade. Är man inte så fascinerad över hur Jidhoff blir magiskt blir smal och går ner flera kilo efter två träningspass trots att hon inte gör annat än äter, finns det således inte så mycket att följa när det gäller huvudpersonerna den här gången.
Själva mordgåtan i De sju som såg är inte heller särskilt bra konstruerad. Jag inser plötsligt att boken nästan närmar sig slutet utan att utredningsteamet kommit någonstans. Det mesta av informationen om vad som hänt dyker upp i de sista kapitlen, utan att några egentliga relevanta ledtrådar placerats ut tidigare, vilket gör att man som läsare känner sig lite snuvad på att ha fått följa brottsutredningen, på själva deckarelementet som man ju förväntar sig i en deckare.
Detta är således en av de svagaste böckerna i serien, och läser man inte Rudberg bara för att få ta del av Jidhoffs liv kan man nog faktiskt hoppa över denna bok utan att egentligen missa något, och istället vänta på nästa. Rudberg har ju tidigare visat att hon kan betydligt bättre än så här.
