Med De som skall dö avslutar Kristian Lundberg den Malmösvit som inleddes med Eldätaren 2004, och där den alkoholiserade polisen Nils Forsberg spelar en viktig roll. Medan några av de tidigare böckerna åtminstone har haft en lite tydligare polisromanstruktur är den nya boken helt igenom en fragmentarisk berättelse där få frågor får svar.
På klassiskt pusseldeckarmanér inleds boken med en karta över Malmö och en lista över några av berättelsens viktigaste gestalter, men där upphör också alla likheter med genren. Tidsmässigt rör vi oss från 1970-tal till nutid, med ett huvudsakligt fokus på åren 2010 och 2016. 2010 sparkas Forsberg från den hemliga avdelning inom polisen där han nyligen tillträtt som chef, 2016 – efter ett antal år som i princip enbart bestått av tungt drickande – återinträder han av någon outgrundlig anledning i tjänst. Ett gangsterkrig pågår i Malmö, kriminella och prostituerade mördas. Det finns pedofiler och ensamkommande flyktingbarn försvinner spårlöst, några hittas döda. Men några anhållna eller någon utredning ser vi aldrig röken av.
Istället förmedlas en nattsvart bild av ett dödsdömt Malmö statt i förfall och präglat av meningslöshet och våld, girighet och rädsla. Det är en misärens stad, präglat av ett segregerat klassamhälle, en ”mörk labyrint” där alla är på väg mot undergången. Här finns inga ljusglimtar, ingen som inte, som titeln antyder, oundvikligen är på väg mot sin död. Kanske kan boken helt enkelt läsas som ett desperat rop på hjälp.
Det korthuggna och fragmentariska berättandet, ofta med bara ett eller några få ord i varje mening, är alltför poetiskt och litterärt för att kallas hårdkokt, och den som kräver flyt i språket ger nog upp läsningen redan i första kapitlet. Här är allt fokus på språket, till den grad att det för det mesta skymmer så väl den sporadiska handlingen som den bild av Malmö Lundberg faktiskt försöker förmedla. Kanske är tanken att det fragmentariska berättandet ska vara ett sätt att gestalta Forsbergs alkoholdränkta tankemönster, men det gör samtidigt boken väldigt trögläst. Och helheten är precis lika sönderhackad som språket, här finns ingen röd tråd, bara en lång rad stillbilder som placerats i en tillsynes ganska slumpmässig ordning. Behållningen ligger ofta i de små filosofiska och ofta träffsäkra betraktelserna över alltings meningslöshet och över staden Malmös väsen.
Jag har nyligen i flera andra recensioner (exempelvis av Bjurwald och Engvall) talat om när man, trots lovvärda ambitioner, riskerar att misslyckas med att nå fram till läsare med det man vill förmedla angående viktiga samhällsfrågor. I de tidigare fallen har det framförallt handlat om att man, om inte som läsare får komma tillräckligt nära huvudpersonerna, kan ha svårt för att riktigt engagera sig i det som sker. Hos Lundberg får vi knappt några huvudpersoner att följa alls, här har vi istället en distanserad och allvetande berättarröst, som i princip lyckas reducera även Forsberg, som varit den sammanhållande gestalten genom Malmösviten, till några spridda fragment. När dessutom språket står i vägen för alla former av identifikation och inlevelse är det lätt att engagemanget i läsningen falnar. Utöver den fragmentariska stilen bidrar också frånvaron av dialog och gestalter att följa till att skapa distans och dra ner tempot i berättelsen.
Är det då inte orättvist att recensera Lundbergs bok som en deckare? Det kan man tycka, men boken har, liksom resten av Malmösviten, presenterats som en del av genren och man har från förlagets sida även skickat in De som skall dö till Svenska Deckarakademin för bedömning för akademins deckarpriser. Sen är det uppenbart att Lundberg, trots att han använder sig av några av deckargenrens ingredienser, ändå inte har ambitionen att skapa en driven och spännande deckare. Istället försöker han förmedla ett porträtt av dagens Malmö där vi som läsare med hjälp av språket förväntas skapa oss bilder som ger en (delvis estetisk) upplevelse av det Malmö som skildras, snarare än att på vanligt deckarmaner tillägna oss bilden av Malmö genom att vi får leva oss in i gestalter som upplever staden och tillvaron på olika sätt.
Denna bok rekommenderas således lite på egen risk endast till läsare som har mycket tålamod och som gillar ett överdrivet litterärt språk och berättande (men som ändå står ut med några mindre korrekturfel, det finns exempelvis något ”en slags” och ett av bokens mordoffer byter plötsligt namn från Maria till Marika). Till bokens försvar ska dock sägas att det hela får åtminstone lite mer mening om man har svitens tidigare delar aktuella. Men den som förväntar sig att få följa en berättelse om brott från punkt A till punkt B och få några svar på slutet kommer att bli djupt besviken.
