En av förra årets bästa svenska deckardebutanter var Stefan Ahnhem, en av de många manusförfattare (från film och tv) som på senare år gett sig på att skriva deckare även i bokform. Debuten Offer utan ansikte var en spännande seriemördarthriller som utspelade sig huvudsakligen i Helsingborgstrakten. Den här gången möter vi åter polisen Fabian Risk, och får gå tillbaka i tiden lite och följa de händelser som föregick hans flytt till Helsingborg.
Att inte börja med den kronologiskt första delen i en serie är relativt ovanligt, det mest kända svenska exemplet på det är väl Liza Marklund som debuterade med Sprängaren och sedan återvände till Annika Bengtzons första tid som journalist på Kvällspressen i Studio sex och ytterligare två böcker som kronologiskt föregår Sprängaren. Man kunde ju tänka sig att det vore lättare att skriva i ordning, så att man kan utgå från händelserna i den föregående romanen och bara bygga vidare på dem. Samtidigt är det förmodligen en helt annan typ av utmaning när man går tillbaka i tiden och skapar bakgrundshistorien i efterhand, utvecklar de hintar som getts i den föregående men kronologiskt senare boken, och begränsas i fabulerandet av att det som sker i den redan utkomna boken fortfarande måste framstå som logiskt sammanhängande även efter att läsaren fått veta allt som skett tidigare. Man kan inte plötsligt få för sig att ta livet av någon som bevisligen fortfarande lever i den andra boken eller i övrigt förändra världen på något sätt som skapar logiska glapp.
Men Ahnhem lyckas bra med konststycket – även om det kanske är lite farligt att fastslå det utan att faktiskt läsa om debuten, men det överlåter jag åt någon med mer tid just nu. Jag hittar hur som helst inga uppenbara missar och mycket av det jag minns från Offer utan ansikte utvecklas och förklaras i Den nionde graven.
Den nionde graven är också en seriemördarthriller, en seriemördarthriller i kubik skulle man faktiskt kunna säga – ni förstår vad jag menar när ni läst den. I Stockholm försvinner justitieministern och han är inte den enda som saknas. I Danmark mördas hustrun till en programledare på tv och hennes man försvinner. Fabian och hans tvillinggravida kollega Malin Rehnberg tar tag i Stockholmsfallet alltmedan Fabian brottas med problem på hemmafronten, och polisen Dunja Hougaard i Köpenhamn får till sina kollegors förtret i uppdrag av sin beräknande chef att utreda det danska fallet.
När det gäller polisernas privatliv är det nästan som om Ahnhem driver lite med hur stor tonvikt som ofta ägnas vid detta i svenska deckare. Vanligtvis använder författare detektivgestalternas privatliv för att få läsaren att ta dem till sig och gärna identifiera sig med dem, men när det gäller Ahnhems gestalter är skämskuddefaktorn väldigt hög ibland. Han låter helt enkelt sina gestalter både vara pinsamma och ofta agera omdömeslöst och svårbegripligt. Man förstår inte hur att Dunja tyst finner sig i chefens övergrepp, och om socialen hade vetat hur ofta Fabian lämnar sina barn ensamma på nätterna eller helt enkelt inte kom hem till dem när han fru är borta hade de förmodligen haft en del synpunkter. Men med tanke på att fallen i Ahnhems deckare tillhör de mest våldsamma och blodiga man kan hitta i svenska deckare så får man kanske ha viss förståelse för att Fabian prioriterar sitt jobb – även om det inte alltid är orsaken till att han sviker barnen. Och kanske är även Dunjas passivitet ett utslag av besattheten av att få fortsätta med utredningen, men det räcker ändå inte riktigt som förklaring.
Ahnhem tillhör de författare som valt den mer spektakulära varianten av seriemördarthrillern, där våldet är utstuderat och explicit skildrat. Det här är inget för den som inte tycker att deckare ska vara alltför våldsamma och som därför helst läser Jan Mårtensson eller Kristina Appelqvist. Det finns således ett visst frossande i våld i Den nionde graven. Däremot är författaren noga med att inte vara explicit när det gäller det sexualiserade våldet, utan när det gäller exempelvis våldtäkter är vi som läsare i princip aldrig med när de sker, och vad offren utsatts för beskrivs i efterhand så osexigt man kan tänka sig. Ahnhem lyckas således väl med att hålla balansen, att vara väldigt explicit och extrem i våldsskildrandet utan att falla i fällan att pornografisera våldet.
För den som inte har problem med att läsa om fiktivt blod och våld är Den nionde graven en riktig sträckläsare, och för den som är förtjust i seriemördargenren finns här också en del vändningar som känns ”kul” och nya. En riktigt bra uppföljning av förra årets debut således.
1 svar på ”CrimeGarden recenserar Den nionde graven av Stefan Ahnhem”
Kommentarer är stängda.