För två år sedan lämnade Mari Jungstedt tillfälligt Gotland för Kanarieöarna och tillsammans med norske Ruben Eliassen skrev hon En mörkare himmel. I år kom uppföljaren, dock utan Eliassen, men kvalitetsmässigt har det bara gjort Det förlovade landet bättre än föregångaren.
I den nya boken återser vi den svenska journalisten Sara Moberg och den före detta polisen Kristian Wede från Norge, som båda fortfarande lever på Gran Canaria. När en svensk kvinna hittas ihjälslagen i sitt hem efter en mycket blöt kväll på krogen, blir både Sara och Kristian på olika sätt indragna i utredningen av detta och av några sprängattentat riktade mot turister som sedan också inträffar på ön.
Fientligheten mot turister får Sara och Kristian att söka information om den kanariska självständighetsrörelsen som tidigare använt våld och visat sig väldigt negativa mot turister. Men kan de verkligen vara aktiva på det sättet fortfarande? Jungstedt passar på att skildra den svenska charterturismens historia och vi får följa den första resan till Kanarieöarna på 1950-talet. Det är intressant att få ta del av en historia som sällan aktualiseras idag när vi betraktar charterresor till sol och bad som ett självklart sätt att få en paus från den svenska kylan.
Liksom i den förra Gran Canaria-deckaren är miljöskildringen i Det förlovade landet huvudsakligen inriktad på det lokalt exotiska, och vi får ta del av såväl lokal mat och dryck som natur och arkitektur. Den här gången får vi också komma lite närmare några medlemmar av den kanariska lokalbefolkningen än tidigare, och deras historia bidrar till att skapa en mer komplex bild av öarnas utveckling som turistmål.
När det gäller själva mord- och brottsutredningen är intrigen betydligt tajtare och mindre förutsägbar denna gång än i Eliassen och Jungstedts gemensamma bok, och dessutom upplevs huvudpersonerna som mer komplexa nu när man hunnit se fler sidor av dem. Och även om det utöver miljön kanske inte direkt är att betrakta som något nyskapande i svensk deckarväg är det här trevlig semesterläsning för kanariefrälsta charterresenärer – och det är ju inte det sämsta.