Det finns som tidigare sagt många bra svenska deckardebutanter i år, och det har blivit dags att recensera ännu en. Anne-Marie Schjetlein debuterar med thrillern Döden kvittar det lika som utspelas i Halmstad och de lokala igenkänningspunkterna är många.
(Fortfarande långt borta från den vanliga CrimeGarden-trädgården.) Schjetlein är själv sjuksköterska och skildrar initierat de sjukhusmiljöer där romanen till stor del utspelar sig, och de vårdande miljöerna – på en gång offentliga och privata – fungerar väl som bakgrund till en berättelse som framförallt handlar om ensamhet och om behovet av relationer och närhet till andra människor. Till en början blir det dock nästan väl mycket sjukhusrutiner och vårdaspekter, men efterhand som handlingen kommer igång på allvar smälter det in i bakgrunden.
I Döden kvittar det lika fördelas uppmärksamheten mellan flera gestalter. I centrum står läkaren Andreas Nylund, mannen utan egen vilja, och runt honom kretsar ett antal kvinnor: Hustrun, den pedantiska isdrottningen som skapat en tjusig fasad för att hålla kaoset i schack; älskarinnan som är en passionerad och lite bohemisk singeltjej; den unga sportiga sjuksköterskan som ser jobbet som sitt kall; och den äldre erfarna sköterskan som fungerar som en modersgestalt för de flesta på jobbet. Alla är de i botten väldigt ensamma människor som drömmer om närhet, kärlek och gemenskap – och någon av dem kanske även om hämnd.
Parallellt med den nutida handlingen får läsaren också följa en flicka som växer upp under miserabla förhållanden, och inte oväntat står det snart klart att hon är nyckeln till mysteriet – frågan är bara vem av kvinnorna kring Andreas som är hon. Och när läsaren väl fått det klart för sig återstår ytterligare ett identitetsmysterium. Schjetlein laborerar skickligt med att dölja vem som är vem in i det längsta, något som fungerar som den huvudsakliga drivkraften för spänningen i romanen.
Man skulle kunna raljera över att inte minst romanens goda kvinnogestalter är passionerat förtjusta såväl i barn som i att laga mat, men samtidigt är Schjetleins roman fylld av starka, handlingskraftiga kvinnor och svaga, hjälplösa män – något som kompenserar lite för genusstereotyperna. Det är svårt att se att Döden kvittar det lika skulle vara första delen i en serie. Förmodligen hänger det ihop med att även om karaktärerna är intressanta, etablerar Schjetlein ingen riktig identifikationspunkt bland dem för läsaren. Snarare känner man sig efterhand lite lurad när man inser att man bara fått lära känna väldigt selektivt utvalda delar av karaktärernas egenskaper, liv och motivationer. Men även utan serieformatet kommer vi säkerligen få se mer av Anne-Marie Schjetlein och hennes Halmstadsmiljöer på den svenska deckarscenen framöver.
