Ytterligare en i raden av fjolårets intressanta nyheter i den svenska deckarfloran är Jacob Härnqvist. Hans deckardebut, Dog City Blues, är en hårdkokt – och ovanligt blodig – thriller som utspelar sig i Malmö.
Den före detta polisen och nyktre alkoholisten Leo Skantze driver en boxningsklubb där han själv också arbetar som tränare. Ekonomin är dock rätt knackig och när han får erbjudande om att hjälpa sina före detta kollegor med ett mindre spaningsuppdrag tvekar han inte länge innan han tackar ja. Men det ena leder till det andra. Plötsligt har Leo både polisen och Malmös juggemaffia emot sig, och han hamnar i tuffare och tuffare konfrontationer. Som tur är behöver han inte klara sig helt själv utan han har boxningstränarkollegan Bastian – en lojal mördarmaskin som verkar sakna alla spärrar – som sin ständiga backup.
Dog City Blues handlar mycket om poliser som är korrupta och utövar övervåld, inte minst mot malmöinvånare med invandrarbakgrund. Ämnet känns väldigt aktuellt med tanke på de senaste årens händelser och tidningsskriverier. Det finns en moralisk dimension i boken där huvudpersonen tydligt tar ställning mot korruptionen av lagen. Men samtidigt begår han själv så grova lagövertramp att moralfrågan blir problematisk. Det räcker inte att försvara allt Leos våldsutövande med att det skulle handla om självförsvar eller att det skulle ske i ett ”gott” syfte. Och även om boken som helhet tydligt tar avstånd från rasism och polisbrutalitet, tar den inte alls avstånd från våld som medel för att lösa konflikter. Därigenom inte sagt att den på något sätt skulle förhärliga våldet.
Dog City Blues för tankarna till så väl Olle Lönnaeus Jonny Liljas skuld som Jens Lapidus Vip-rummet. Boken saknar dock Lönnaeus psykologiska djup och Lapidus stora sociala spännvidd. Däremot är Härnqvists roman betydligt mer genretypisk som hårdkokt thriller än de andra författarnas alster. Den är också både mer våldsam och mer explicit i skildringen av våld och blod. Ord som splatter och ultravåld känns relevanta när man ska tala om bokens våldsscener. Och varken skurkar eller hjältar har några som helst betänkligheter när det gäller att ta livet av sina motståndare.
Det här är nog den blodigaste svenska deckare jag läst på väldigt länge, så känsliga läsare varnas. För den som står ut med mer brutalitet i fiktionens form, som gillar böcker i den hårdkokta skolan och som därtill gillar Malmö-skildringar, är Dog City Blues dock ett utmärkt val.
