En av 2016 års deckardebutanter som dröjt sig kvar i minnet, men som jag aldrig recenserade förra året är Mattias Edvardsson. En nästan sann historia utspelar sig bland en grupp studenter som gick en skrivarutbildning på Lunds universitet i mitten av 1990-talet. Det hela slutade med att en av dem blev dömd för mordet på stadens kultförklarade författargeni.
Nu vill en annan av dem, tillika berättelsens huvudperson, den misslyckade journalisten Zackarias, skriva en bestseller om vad som hände då, och samtidigt försöka rentvå sin dömde kurskamrat, något som inte alla uppskattar. Vi får följa Zack allteftersom han steg för steg närmar sig det som hände från olika håll; både i nuet, där han intervjuar sina tidigare vänner och bekanta, och i det förflutnas minnen bland föreläsningar och fester, författare och förälskelser.
Detta är en deckare som handlar om drömmen om den ”fina” litteraturen. Det är kulturmännens och Dylanmännens värld som skildras, den lite pretentiösa, de stora gesternas och genidrömmarnas värld. Boken är fylld med metafiktiva element, författaren leker med de postmoderna ideal som fortfarande var så populära på 1990-talet och låter ständigt texten referera till sig själv på olika sätt. En del verkliga personer ur lundamiljön fladdrar också förbi i mer eller mindre förtäckt form.
Boken handlar mycket om vikten att ha ett sammanhang där man hör hemma – oavsett om det är rätt sammanhang eller inte, och till och med om sammanhanget bara befinner sig i det förflutna. Zack är ensam och söker en sådan tillhörighet. Kanske var skrivarmiljön helt fel för honom redan då under 90-talet, men han saknar ändå den känsla av att höra till som han åtminstone periodvis kunde känna bland kurskamraterna. Det handlar naturligtvis mycket om drömmar om bekräftelse, och om vad strävan efter att finna en roll och ett sammanhang kan göra med människor.
Edvardsson har tidigare skrivit både ungdomsböcker och vanliga romaner för vuxna, så han har rutin som författare. Miljön och gestalterna, språket, berättartekniken och tematiken gör dock denna gång att Edvardsson hela tiden balanserar på gränsen. Han ironiserar över det ”fina”, samtidigt som han själv hela tiden riskerar att tippa över i det pretentiösa. För det mesta lyckas han dock hålla balansen och inte minst för den som känner igen 90-talets studentmiljöer i Lund är En nästan sann historia en fascinerande berättelse som det är lätt att fastna i.
