Bättre sent än aldrig brukar det ju heta, och kanske kan det vara läge att passa på att se sista avsnittet av SVT:s Deckarna som visades förra veckan idag istället (på SVT Play) om man inte redan sett det – så slipper man sakna serien alltför mycket nu när det är onsdag och det inte sänds något nytt avsnitt. Jag har haft en massa annat som kommit emellan, men här är tillslut en recension av programmet där Katarina Wennstam hade huvudrollen. I centrum stod frågan om varför hon ständigt sätter frågor som rör våld mot kvinnor i fokus. Och – precis som i de tidigare avsnitten – visar det sig att motivationen står att finna redan i författarens barndom.
Katarina Wennstam har en bakgrund som journalist och debuterade som deckarförfattare efter att först har skrivit fackböcker om våldsbrott riktade mot kvinnor, ett ämne som hon som journalist också bevakat under många år. Detta har sedan förblivit ett centralt tema genom författarskapet och det finns ingen tvekan om att Wennstam är den mest feministiska rösten i den svenska deckarfloran. Från Smuts (2007) till Skuggorna (2014) har hon skrivit sex spännande deckare som samtidigt berättar om de patriarkala strukturer som råder i Sverige idag, om kvinnohat och om den utsatta situation så många kvinnor befinner sig i.
Wennstam drömde redan som barn om att bli författare, och hon lärde sig tidigt vilken potential det skrivna ordet har att nå ut och att påverka. Att engagemanget i hennes fall kom att handla om utsatta kvinnor visar sig ha att göra med att hon själv blev grovt mobbad under högstadietiden. Detta har för Wennstams del dels resulterat i en önskan att ge röst åt unga tjejer i utsatta positioner, dels i en drivkraft att bevisa att hon själv blivit någon och att det faktiskt är (och var) hon som har rätt.
Det juridiska har alltid varit en viktig del i Wennstams feministiska projekt, och när det blir aktivitetsdags har hon valt att ordna en rättegång där alla författarkollegorna får medverka. Som ”lekledare” har hon bjudit in stjärnadvokaten och före detta jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström. Hon ”anklagar” Christoffer Carlsson för att ha stulit hennes dator och under förhandlingen agerar Borgström som hennes målsägandebiträde. Det hela är lite tramsigt, men samtidigt väldigt lärorikt för den som inte har stenkoll på hur svenska rättsprocesser egentligen fungerar.
Wennstam förklarar att hon skriver i ambition att förändra de patriarkala strukturer som gör att vi fortfarande inte lever i ett jämställt samhälle, och hon förklarar att valet av deckargenren som uttrycksmedel är en medveten strategi för att nå ut med budskapet till en så stor läsekrets som möjligt. Hon sällar sig således till en lång tradition av svenska författare som valt deckargenren just av den anledningen: Maj Sjöwall och Per Wahlöö, Henning Mankell, och Liza Marklund – bara för att nämna några som explicit gett uttryck för en sådan ambition.
För att ytterligare förstärka Katarina Wennstams viktiga betydelse i Sverige, hur hon både som journalist och författare fäst uppmärksamheten på orättvisor, kvinnohat och våld mot kvinnor, har man i programmet gett Christoffer Carlsson rollen att närmast skapa ett idolporträtt av Wennstam. Han berättar hur mycket hennes skrivande – både journalistiken, facklitteraturen och deckarna – betytt för honom och hur mycket han beundrar Wennstam. Det blir också Carlsson som när programmet närmar sig sitt slut får sammanfatta den känsla man som åskådare har haft genom serien, då han fastslår hur de medverkande författarna lärt känna varandra och genom att konfronteras med varandra också lärt sig en del om sig själva.
Ska man sammanfatta hela serien är det ingen tvekan om att det är en lyckad satsning med ett koncept som fungerat väl. Att man i slutet av varje avsnitt önskat att samtalet fått pågå lite längre är ett bra betyg, och även om det funnits inslag som varit mindre lyckade har helheten hållit riktigt hög kvalitet. Inte minst har detta berott på de medverkande – och på kombinationen av medverkande, men det är inte heller någon tvekan om att de som satt samman programmet gjort ett bra jobb. Samtliga deltagare har bjudit på sig själva över förväntan, och därigenom inbjudit så väl kollegorna som tv-tittarna att engagera sig emotionellt i deras livsberättelser. Kanske borde man inte alls förvånas över detta, då man lyckats samla sex av Sveriges allra bästa berättare i programmet.
Den som missat något avsnitt rekommenderas alltså varmt att se det nu medan det är tillgängligt via SVT Play. Om det kan bli någon fortsättning? Kanske. Just nu är det svårt att tänka sig en bättre kombination av medverkande, men det finns naturligtvis en massa spännande deckarförfattare som skulle kunde göra det hela precis lika intressant. Får jag önska något är det i så fall att man efter det första avsnittet kortar ner introduktionen lite i de övriga och istället lägger mer tid på middagssamtalen. Och även om jag delvis förstår – och gillar – Krister Henrikssons närvaro och roll, kanske man borde fundera lite över vad man egentligen vill åstadkomma genom hans medverkan. Och varför inte lägga upp ”väggen” om varje författare på webben så att man som tv-tittare i lugn och ro kan få utforska den ordentligt när man sett programmet?
