Gårdagens svenska deckarhändelse var utan tvekan SVT:s nya serie Deckarna, trots att programmet krockade med Morden i Midsomer. Efter att utifrån förhandsreklamen inte riktigt ha förstått konceptet, tycker jag efter att ha sett första avsnittet av Deckarna att man har hittat ett bra format som fungerar, även om några av författarna i första avsnittet verkade aningen osäkra på vad som egentligen förväntades av dem.
I princip gick programmet ut på att deckarförfattarna gemensamt skulle ta reda på vilken orsaken var till att en av kollegorna – i det här fallet rörde det sig om ett författarpar – tog livet av människor i fiktionens form. Det hela inleddes med att man upptäckte ett lik – lite oklart om det rörde sig om en sminkad skådespelare eller en docka – som tagits av daga i en bok författad av dagens huvudpersoner på ett för författarskapet typiskt vis. Övriga författare fick därpå en ”utredningsmapp” med information om författarna och författarskapet, Krister Henriksson gick runt och påminde om en Wallander-gestalt och tittade in och ut ur fönster samtidigt som han fungerade som berättare – ibland synlig, ibland som voice over – och så inleddes förhören med dagens huvudpersoner.
I centrum för det första avsnittet stod författarduon Anders Roslund och Börge Hellström, som sedan 2004 åstadkommit sex framgångsrika tegelstenar till romaner tillsammans. I förhörsrummet hade man sammanställt en vägg med information och bilder relaterade till författarnas liv och författarskap, och väggen fylldes efterhand på med ytterligare uppgifter under den dag programmet utspelade sig, för att på så sätt påminna om hur man i en polisutredning samlar på sig mer och mer fakta. Det övriga författarna – Anna Jansson, Christoffer Carlsson, Denise Rudberg och Katarina Wennstam – ställde frågor till Roslund och Hellström som berättade om sitt samarbete och om sina respektive bakgrunder och liv. Dessutom åkte man till en skjutbana där alla fick provskjuta ett antal olika vapen, något som motiverades av och relaterades till såväl författarparets preferens för att använda skjutvapen som mordvapen i sina romaner som händelser i deras personliga förflutna.
Både Roslund och Hellström är fantastiska berättare även utanför böckernas värld. När Roslund nu för första gången i ett offentligt sammanhang berättade om sina egna trauman blev alla de närvarande – liksom förmodligen en stor del av TV-tittarna – blanka i ögonen och tårarna var inte långt borta. Och när Hellström berättade om sin bakgrund – som visserligen delvis är offentligt känd sedan tidigare – gick hans personlighet och integritet rakt igenom rutan. Det är ovanligt med ett TV-program där man lyckas visa och framkalla riktiga känslor utan att det blir smetigt, men här kändes det verkligen äkta. Personligen är jag djupt imponerad över hur Roslund och Hellström vågade bjuda på sig själva och på de erfarenheter som fått dem att bli de människor och författare de är idag. Och bara att få se Hellströms ansikte fullständigt lysa när de fick besök av Siv Malmkvist (som har en viktig funktion i duons böcker) var obetalbart.
Den verkliga behållningen för mig var dock den röda tråden som framträdde. Den löper från att själv vara våldsoffer; till att hantera den skuld, skam och inte minst ilska detta medför; vidare till att utforska andras motsvarande trauman genom research som går långt bortom den gängse faktakontrollen; och slutligen till ett personligt engagemang, en ödmjukhet inför andra människors utsatthet och en insikt om att ingenting någonsin är helt svart eller vitt – vilket slutligen speglas i nyanserade porträtt av våldsverkare i Roslund och Hellströms deckare.
Man skulle önska att alla som avfärdar deckare som lättviktig underhållningslitteratur hade fått höra Roslund och Hellström berätta om hur de gjorde research, och om exempelvis det känslomässiga engagemang de fortfarande hade i några hemlösa tjejer de följt inför arbetet med en tidigare bok. Kanske kunde det få deckarskeptiker att inse att många av deckarförfattarna faktiskt är våra mest initierade skildrare av dagens samhälle och dess baksidor, och att många deckare har ett djup långt bortom det som gestaltas i majoriteten av mainstreamlitteraturen.
Programmets upplägg med författarkollegorna som utredare som ställer inledande frågor och då och då summerar intrycken fungerar bra, även om det någon gång blir litet krystat. Detta flyter dock förhoppningsvis bättre i kommande program när alla är mer varma i kläderna. I många sammanhang där författare framträder brukar jag sakna en bra intervjuare, men här fungerar det fint med att Roslund och Hellström får berätta tillsynes fritt (förmodligen är det ändå väldigt styrt bakom kulisserna och dessutom klippt för att förstärka den röda tråden). Kollegorna lyckas också väl med uppdraget att utröna vilka Roslund och Hellströms främsta drivkrafter bakom skrivandet är, vad Denise Rudberg så träffande avslutningsvis formulerar som en strävan att begripa det obegripliga.
Naturligtvis är själva grundfrågan i programmet, ”varför mördar de?”, fånig. Det handlar ju om författare som hittar på fiktiva mord, inte om att författarna faktiskt skulle vara mördare. Frågan implicerar också att det skulle finnas ett säkert samband mellan något som kan anges som en konkret orsak och ett resultat i form av det fiktiva mördandet. Så enkelt är naturligtvis inte livet. Visst är det vanligt att människor som utsatts för våld och övergrepp för vidare det beteendet och utövar våld mot andra, men, som Anders Roslund under programmet konstaterar, man kan faktiskt också bara bestämma sig för att inte göra det och bryta den onda cirkeln. Men att försöka förstå varför vissa människor väljer att skriva just deckare är inte fånigt, och första avsnittet av Deckarna visar att det faktiskt är en intressant (och på något plan kanske också viktig) fråga, som kan lära oss något om hur andra människor fungerar och hanterar sina komplexa erfarenheter.
Min största invändning mot programmet är annars faktiskt att det inte var ännu lite längre. Det är sällan man får höra människor på allvar berätta i TV, och när berättelserna dessutom är så här intressanta vill man bara ha mer av samma vara. På det sättet tror jag det här är ett program även för andra än de redan deckarfrälsta. Jag var lite skeptiskt till programmet efter att ha sett förhandsreklamen, men nu ser jag verkligen fram emot de kommande fyra avsnitten. Närmast handlar det nästa vecka om Anna Jansson som är en av våra absolut mest produktiva svenska författare just nu. Det ska bli spännande att se vad vi får veta om vad som ligger under hennes framgångsrika och effektiva yta.