Ramona Fransson tillhör de författare som lyckats etablera sig på den svenska deckarscenen genom hårt arbete, utan ett stort förlag i ryggen. Gift med djävulen är hennes nionde deckare sedan debuten 2005, och precis som i de tidigare rör vi oss i Göteborg med omnejd, denna gång framförallt på Tjörn, i Lindome och i Sävedalen.
Som vanligt möter vi möter vi det stora gänget poliser och rättsmedicinare med polisen Greger Thulin i spetsen, och som vanligt är det så många rättsutövare med att det blir lite svårt att hålla isär dem – inte minst då de flesta också har inbördes privata relationer. Fransson säger sig alltid ta utgångspunkt i något verkligt rättsfall när hon skriver sina deckare. Den här gången kommer inspirationen från ett amerikanskt fall. En ung tvåbarnsmor försvinner spårlöst, och ju mer man rotar i det som hänt desto underligare visar sig den involverade familjen vara.
Det är en enorm familjetragedi som så småningom utvecklar sig genom Franssons roman. Redan efter några kapitel står det klart att man har att göra med en familj där i princip inget står rätt till, och där det bara kommer att bli värre. På något sätt är det inte heller själva försvinnandet som visar sig hamna i centrum för läsarens uppmärksamhet – ganska snart misstänker man hur det ligger till, och det finns några tydliga ledtrådar – utan det här är en bok som främst handlar om en dysfunktionell familj och om en vårdnadstvist.
Att fokus inte ligger på försvinnandet gör tyvärr också att boken inte blir särskilt spännande. Vi får stegvis reda på mer och mer om familjen, samtidigt som vi följer polisernas utredning och vardag med fikapauser och romantiska inslag. Och det vi får reda på om familjen är mest deprimerande, men bidrar egentligen inte mycket till försvinnandets lösning.
Jag skrev häromdagen (här) om den irländska deckarförfattaren Niam O’Connors sju punkter med sådant som gör nyhetshistorier om brott särskilt intressanta för den läsande allmänheten. Jämför man storyn i Gift med djävulen med dessa punkter är det knappast någon av dem som går att kryssa för. Möjligen stämmer berättelsen in på punkten som säger att det ska handla om medelklassen, så att det fasansfulla kunde hänt vem som helst av oss. Men eftersom vi redan från början får klart för oss att det här inte är en normal familj faller det lite. Inte ens den punkt som säger att brottslingen ska ha en Dr Jekyll/Mr Hyde-personlighet stämmer här, eftersom alla misstänkta i Franssons roman uppfattas som otrevliga och obehagliga av sin omgivning.
Jag tror att O’Connors punkter kan bidra till att förklara varför Franssons story inte riktigt lyckas engagera denna gång, trots att den är så hemsk och tragisk. När jag avslutat läsningen känner jag inte heller att jag fått någon egentlig förklaring till hur allt kunde gå så illa, och det är lite otillfredsställande. Hela poängen med att skapa fiktion av ett verkligt brottsfall borde väl vara att hitta på en rimlig förklaring till det som hänt?
Det här är inte Franssons bästa bok, och även om hennes språk förbättrats avsevärt under åren och det är väl korrekturläst, finns det fortfarande några språkliga otympligheter här och där. Men för den som fastnat för Franssons stora persongalleri och är intresserad av hur deras inbördes relationer utvecklas är Gift med djävulen ändå självklar läsning. Och jag älskar att anomaR förlag gett boken en fin inbindning med bokmärksband!
