Skärgårdsdeckare har nästan blivit en egen gren på det svenska deckarträdet med författare som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Ann Rosman och Lennart Brohed. Och det är till den här gruppen Anna Ihrén sällade sig förra året med debuten Strandsittaren (CG-recension här). Årets uppföljare, Isfiskaren, utspelar sig även den på och kring Smögen, men den här gången är det inte sommarparadiset som skildras utan den kalla och bistra vintersäsongen.
En framstående marinforskare hittas mördad på ett forskningsfartyg som ligger i Smögens hamn. Bland de misstänkta finns så väl familjemedlemmar som forskarkollegor och fartygsbesättning, men poliserna Sandra Haraldsson och Dennis Wilhelmson kommer ingenstans med utredningen. Och kanske kan fler vara i fara, men i så fall vem eller vilka? Till sist släpper man iväg fartyget, om än med poliser ombord – men när man når Svalbard är det inte bara isbjörnarna som visar sig vara farliga…
Trots att det som sker i Isfiskaren är brutalt håller sig Ihrén på den lite snällare och mindre explicita sidan av deckarspannet. Språkligt har det skett en rejäl uppryckning från debuten, även om det fortfarande kunde ha putsats lite till på några enstaka formuleringar. Skildringen av Smögen med omnejd är fin och trots den allt annat än inbjudande kylan är det inte utan att man längtar dit när man läser. Det är också lätt att tycka om Ihréns gestalter, vars privatliv får ta upp lagom mycket utrymme utan att det tar fokus från själva mysteriet.
Det enda jag egentligen ställer mig lite frågande till den här gången är den historiska bakgrundshistorien om ”isfiskaren”. Den är egentligen helt onödig för mordhistorien och tar fokus från det huvudsakliga handlingsförloppet. Det är som om Ihrén absolut velat ha med en historisk backstory, men sen inte riktigt fått ihop den på något bra sätt med sitt samtida mysterium – kopplingen är alldeles för vag för att motivera alla de historiska kapitlen.
Nästan alla svenska landsbygdsdeckare idag har en historisk parallellhistoria som vävs in mellan samtidskapitlen och som motiverar de nutida skeendena. Ibland är detta naturligtvis ytterst relevant och intressant, men samtidigt går det inte att undvika att det drar ner tempot i berättelsen genom att läsarens uppmärksamhet splittras mellan de två tidsplanen. Den här gången hade Ihréns deckare varit bättre utan historien om isfiskaren. Samtidigt har hon naturligtvis målat in sig lite i ett hörn genom att koppla sina titlar till de historiska inslagen och göra detta till en del av sitt ”koncept”. Ska man som läsare lägga så mycket energi och lästid på ett parallellt handlingsförlopp måste det visa sig vara viktigare än det är i Isfiskaren.
Men den som älskar skärgårdsmiljöer och svenska landsbygdsdeckare kommer ändå njuta av att återigen få befinna sig på Ihréns Smögen. Nytt den här gången är också de närmast thrillerartade inslagen på Svalbard, något som kryddar den annars traditionella polisromanen.
