Efter fjolårets starka deckardebut med Ärren vi bär kommer journalisten Caroline Engvall nu med uppföljaren. Med Judasvaggan etablerar sig Engvall på allvar som ett namn att räkna med bland dagens svenska polisthrillerförfattare.
I Judasvaggan återser vi Engvalls trasiga huvudpersoner från förra boken, den kaxiga journalisten Lovisa Ling och den erfarna polisen Ulrika Stenhammar. När två barn hittas torterade och mördade i Stockholm ger de sig, var och en från sitt håll, in i utredningen. De undersöker båda ett pedofilnätverk med hjälp av sina respektive IT-experter. Samtidigt som de två huvudpersonerna dras till varandra på ett personligt plan håller fallet, på grund av sekretess och yrkesetik, dem isär genom i princip hela boken. Och precis som i förra boken visar sig ondskan finnas närmare än någon kan ana.
Till skillnad från många av författarkollegorna som också skriver underhållande och actionfyllda polisthrillers är det tydligt att för Engvall är själva ärendet, frågan om sexuella övergrepp på barn, och den folkbildande aspekten, centralt. Trots det har hon åstadkommit en riktigt spännande bok – även om en liten varning är på sin plats för känsliga läsare som har svårt för att läsa om barn som far illa, för det är de allra värsta avarterna av det som Judasvaggan handlar om.
I Ärren vi bär förblev så väl Lovisa som Ulrika trots dramatiska och traumatiska bakgrundshistorier lite väl anonyma. Denna gång har persongestaltningen utvecklats betydligt och redan från början engageras man nu i huvudpersonernas känslor. Även om kanske inte alla deras val och handlingar upplevs som helt psykologiskt trovärdiga möter vi denna gång två helgjutna karaktärer som är lätta att bry sig om. Jag hade dock önskat är att vi fått se lite mer interaktion mellan Lovisa och Ulrika. Nu består deras kontakt primärt av missade samtal.
De två huvudpersonerna bedriver denna gång också väldigt lite egentligt utredningsarbete. Genremässigt kan man säga att polistomanen fått träda tillbaka lite för thrillern denna gång. Istället byggs spänningen i boken upp huvudsakligen genom att vi får följa offer och förövare på nära håll, och först på slutet blir huvudpersonerna på allvar indragna i den dramatiska thrillerupplösningen.
Trots att vi följer förövare och offer undviker Engvall dock att skildra några övergrepp explicit. Istället låter hon läsaren själv måla upp inre bilder av den ofattbara ondskan, något som är minst lika obehagligt, samtidigt som hon undviker risken att en skildring av övergreppen skulle kunna tangera det våldspornografiska. Att detta är ett mycket medvetet val framstår som självklart då Engvall själv till vardags arbetar aktivt mot sexuellt utnyttjande av barn och unga och är en expert på området.
Vetskapen om Engvalls bakgrund och kunskaper gör bokens handling extra skrämmande, då man som läsare ständigt är medveten om att trots att handlingen är fiktiv utgör den samtidigt en skildring av sådant som hela tiden pågår omkring oss idag, i Sverige och i övriga världen. Engvall använder deckarens form för att sprida kunskap om ett av dagens stora samhällsproblem och skriver på så sätt samtidigt in sig i den svenska tradition av samhällskritiska deckare som följt i Sjöwall och Wahlöös spår sedan 1960-talet. Och det gör hon bra.
