Danska deckarförfattare får ganska lite uppmärksamhet här i Sverige, men det är faktiskt fler än Jussi Adler Olsen som översätts och som är riktigt bra. Igår avslöjades att en av de nya danska deckarförfattare som introducerats för svenska läsare i år, Ane Riel, får Svenska Deckarakademins pris för Bästa till svenska översatta deckare 2017 för boken Kåda. Riel belönades 2015 med Glasnyckeln, priset för bästa skandinaviska deckare, för just Harpiks, som nu fått titeln Kåda när den getts ut i fin svenska översättning av Helena Ridelberg.
I Kåda befinner vi oss på en dansk ö. Det är förmodligen 1960- eller 1970-tal, men boken innehåller inga tidsangivelser. På en avlägsen del av ön, förbunden med resten av ön bara genom ett smalt näs, bor en liten familj. Far, mor och den unga dottern Liv som ännu inte börjat skolan. Familjen lever i princip helt isolerat från omvärlden. Modern blir allt större och allt mer orörlig, fadern alltmer folkskygg och paranoid, Liv alltmer fundersam kring de sanningar hon är uppväxt med.
Vi följer skeendet framförallt genom Livs ögon och tankar, och hon är samtidigt både väldigt vuxen och väldigt mycket ett barn. På faderns inrådan snattar hon mat och andra saker nere i byn på huvudön på nätterna, hon gnabbas med sin döde tvillingbror och jagar smådjur med snaror och pilbåge. Hon dyrkar sin far, och precis som han är hon en samlare, även om samlandet i hans fall övergått i en mani. Han är vad man brukar kalla en hoarder av stora mått, och den lilla gården är överfylld med saker, så full att till och med rummen och tomten förlorat sin funktion. Allt är numera i första hand förrådsutrymmen, fyllda med potentiella bra-och-ha-saker.
Berättelsen är originell, så väl innehållsmässigt som språkligt och genom det annorlunda berättarperspektivet. Det är en mycket välskriven och sorglig berättelse som inleds med att Liv bevittnar när hennes far mördar hennes farmor, och som sedan rör sig framåt med hjälp av många tillbakablickar, till dess att allt rasar samman – bildligt som bokstavligt. Samtidigt finns en barnslig lycka i att se det hela genom Livs positiva och naiva ögon. Trots det groteska förfallet präglas berättelsen således ljusglimtar och en känsla av äventyr.
Som deckare placerar sig Kåda i det psykologiska thrillerfacket, som domestic noir, även om berättelsen kanske egentligen inte är spännande riktigt på samma sätt som många böcker av den typen brukar vara. Stegvis byggs dock en känsla av en oundviklig undergång upp, och det här är en bok man sträckläser, trots dess stillsamhet. Här finns inget brutalt eller blodigt våld – bokens brott innefattar utöver mordet på farmor framförallt inbrott, snatteri och tjuvjakt, samt mysteriet med vad/vem som orsakade tvillingbroderns död – men för den med känslig mage kan nog besöket hos familjen stadd i förfall ändå ibland vara nästan i starkaste laget.
Det här är en deckare för den som älskar suggestiva miljöer och som vill läsa något som verkligen skiljer sig från mängden. Tack vare det vackra omslaget är Kåda dessutom inte bara en riktigt bra, utan också en snygg, julklapp.
