Mikael Niemi tillhör inte de etablerade deckarförfattarna, men Koka Björn inte är hans första försök i genren. Redan i Mannen som dog som en lax (2006) prövade han deckarens genreelement och strukturer. Likt det mesta som kommer från Niemi är Koka björn en fascinerande och läsvärd roman, men som deckare är den inte riktigt lika imponerande.
Niemis nya bok är en historisk deckare som utspelar sig i den lilla bruksorten Kengis, i Norrbotten 1852. Där bor prosten Lars Levi Læstadius med sin familj och den skygge samepojken Jussi, som prosten mer eller mindre adopterat, är hans ständige följeslagare. En bondpiga försvinner från en gård i trakten, och prosten och Jussi finner henne sänkt i en myr. Polisen hävdar att hon blivit dödad av en slagbjörn, men våra hjältar ser bevis för något annat, och när sedan ytterligare en piga blir överfallen – och polisen vidhåller sin björnteori – börjar de misstänka att det finns en seriemördare i trakten.
Niemi har inspirerats av verklighetens Læstadius och hans väckelserörelse – en historisk verklighet vi också får glimtar av. Men framförallt har han förvandlat prosten till en Sherlock Holmes-gestalt som med hjälp av en skarp observationsförmåga, ett deduktivt tänkande och en och annan kunskap i kemi och botanik undersöker brottsplatser och samlar in ledtrådar, ständigt i konflikt med polisen. Jussi blir hans Watson, som inte bara berättar historien om sin mästare, utan också är den läraktige lärjungen som (ofta bokstavligt) ligger vid mästarens fötter.
Niemi skriver på ett njutbart språk och har åstadkommit en fascinerande roman med stark lokal- och tidsfärg. Det är dessutom originellt med det klassiska deckarupplägget i den historiska miljön, som är initierat och övertygande skildrad.
Även i Mannen som dog som en lax var diskussionen kring språket och språkets möjlighet en viktig ingrediens. I Koka björn handlar det framförallt om språkets skapande kraft, och Jussi upprepar gång på gång att det var först när prosten skrev in honom i kyrkboken som han blev till som människa. Hur man ska tolka det att han ännu en gång skrivs in i kyrkoboken, i slutet av romanen, då under ett annat namn, är dock inte lika självklart. Kanske blir han då åter en annan? Åtminstone är det på sätt och vis ett helt nytt liv som då börjar för honom.
Koka björn är som sagt en läsvärd och på många sätt imponerande roman. Som deckare tappar berättelsen dock lite i tempo av alla filosofiska utläggningar om språket, tiden naturen och religionen. Det finns också något lite gammaldags över själva deckargåtan med övertydliga ledtrådar och red herrings (falska ledtrådar), och det gör berättelsen lite förutsägbar ur deckarsynvinkel. Upplösningen blir dessutom väl klichéartad. Men för den som vill läsa en annorlunda deckare och som inte har några större krav på högt tempo, mycket action och överraskande vändningar rekommenderas Niemis bok ändå varmt.
