Det vore tjatigt att än en gång upprepa alla jämförelser med Stieg Larssons trilogi som gjordes när David Lagercrantz första Millenniumbok kom ut härom året (jag recenserade den utförligt här). Då var det naturligtvis oundvikligt och fullständigt självklart att jämföra, men trots att Lagercrantz är en så kallad ”continuation writer” är det orättvist att fortsätta att bedöma honom främst genom jämförelse med ”originalet”.
Lagercrantz andra Millenniumbok, Mannen som sökte sin skugga, inleds med att Lisbeth Salander sitter i fängelse och där ser hon sig nödgad att försvara en ung kvinna från Bangladesh, Faria Kazi, som trakasseras av ett gäng starkare kvinnor. Samtidigt får Salander ytterligare ledtrådar till sin barndom, och när hon ber Mikael Blomkvist nysta lite i dessa visar de sig involvera så väl en hemlig organisation för genetisk forskning som ett musikaliskt underbarn med en hög ställning inom finanssektorn. Det hela inramas av en berättelse om börsens känslighet för ryktesspridning, en berättelse kopplad till sociala mediers – och inte minst de ryska trollfabrikernas – starka roll i dagens nyhetsflöde, något som känns aktuellt och som vi förmodligen får se mer av i nästa bok. Jag gillar också att man fortsatt att använda omslagskonceptet från Larssons trilogi, där man låter omslaget se ut som ett veckotidningsomslag med rubriker som hintar om de viktiga handlingstrådarna man sedan möter när man läser boken och förstärker de journalistiska inslagen.
Tematiskt handlar det denna gång framförallt om frågan om arv kontra miljö, och så väl det svenska tvillingregistret och Statens institut för rasbiologi som den amerikanska tvillingforskningen är på tapeten och vävs in i en konspirationsorienterad del av bokens intrig. Förra boken handlade till stor del om ett barn med bokstavskombinationer och särbegåvningar, och det känns lite som att Lagercrantz upprepar sig när han än en gång ger en pojke, så småningom man, med särbegåvning en central roll i händelseförloppet. I Det som inte dödar oss hade Lagercrantz lyckats uppdatera Salanders hackerkunskaper och -aktiviteter vilket bidrog till att handlingen kändes fräsch. Den här gången möter vi snarare en historia vi redan fått berättad för oss så många gånger tidigare i deckarens form. Den svenska rasbiologins eftermäle har ju varit ett ständigt återkommande inslag i svenska deckare ända sedan 1980-talet, och tvillingmotiv och onda vetenskapsmän som experimenterar med människor är ju klassiska, närmast klichéartade, ingredienser i många deckare genom historien.
Första delen av boken tillbringar alla gestalter i sin egen lilla värld, de går mest kring och tänker och är inte närvarande i nuet, är helt oengagerade i det som sker omkring dem. Detta gör att man som läsare till sist också känner sig lite oengagerad, och det dröjer länge innan man riktigt börjar bry sig om gestalterna och det som sker med dem. På några ställen döljer Lagercrantz också viktig information som bokens gestalter tillägnar sig för läsaren, vilket är extremt irriterande. Som läsare känner man sig så utanför när man inte får följa med i de framsteg som görs och det är ett billigt berättartekniskt knep som används för att författaren inte hittat ett bättre sätt at hålla spänningen uppe.
Ett problem är också att det inte känns som att man följer en avslutad historia genom boken. I serier finns det självklart alltid genomgående handlingstrådar som löper från bok till bok, och det var i högsta grad fallet även i Larssons trilogi. Men för att verkligen skapa engagemang hos läsaren behövs också ett tydligt fall som blir någorlunda avslutat i varje bok, och där har Lagercrantz inte riktigt fått till det denna gång.
Sen ska man inte sticka under stol med att Lagercrantz åstadkommit en välskriven och välarbetad deckare, men den är svagare än den förra och den här gången når han inte riktigt upp till förväntningarna. Det finns inte alls samma driv i berättelsen och det blir alldeles för mycket förklarande och för lite action. Det är helt enkelt alltför lite detektivarbete och alltför mycket rent återberättande av vad som skett tidigare, något som utportionerats i omgångar för att läsaren inte ska få veta allt från början. De nya gestalterna är också alla ganska platta och endimensionella, och det är ingen av dem man riktigt kommer nära och blir engagerad i.
Ska man ändå göra en liten jämförelse med Larssons böcker kan man konstatera att Blomkvist övergivit sina feministiska favoriter bland deckarförfattarna och nu istället av oklar anledning läser Peter May (Larssons Blomkvist hade idag snarare läst Katarina Wennstam). Medan feministiska spår i stort sett lyste med sin frånvaro i Lagercrantz första Millenniumbok finns det feministiska dock med lite mer här i historien om Faria Kazi och hur hon behandlats av sin patriarkala familj. Historien om Faria är bra, även om den kommer lite i skymundan av allt annat som sker, och det är också ett bra val att ta upp situationen för muslimska flyktingar från just Bangladesh, en grupp det sällan talas om i Sverige idag.
Det sägs att nästa bok ska bli Lagercrantz sista i serien och då kan man anta att han kommer att dra ihop trådarna så att hans trilogi också känns avslutad och sammanhållen. Förhoppningsvis var Mannen som sökte sin skugga i flera bemärkelser en mellanbok och vi kan se fram emot en stark avslutning – som exempelvis innehåller en slutlig uppgörelse mellan Salander och hennes syster – nästa gång.
