Det finns en del böcker man direkt känner sig hemma i, man sitter och trivs så snart man börjar läsa. Jag tror framförallt att det har med språket att göra, att man känner igen och gillar en författares sätt att formulera sig och att återseendet skapar en känsla av välbefinnande. Så är det alltid för mig när jag läser en roman av Lars Gustafsson (jag skrev en doktorsavhandling om Gustafsson en gång i tidernas begynnelse). Jag hör Gustafssons röst när jag läser och ser hans humor och tankeskärpa i det välbekanta formuleringssättet. 
Lite samma känsla får jag när jag börjar läsa Mästare, väktare, lögnare, vän. Dessutom har Christoffer Carlsson tagit ytterligare ett steg framåt rent språkligt i den nya romanen och lyckas genom fina formuleringar skapa bilder som fastnar.
Mästare, väktare, lögnare, vän är Carlssons femte deckare och den tredje i serien om Stockholmspolisen Leo Junker. Denna gång hittas Leos gamle polismentor mördad i en liten bruksort nere i Halland. Mentorn har efter pensionen återvänt till trakten där han bodde under en period på 1970-talet tillsammans med sin stora kärlek. Kvinnan dog sedan en bilolycka och parets dotter sitter numera inspärrad på samma rättspsykiatriska avdelning som Leos ungdomsvän Grim, som vi stiftat bekantskap med i de tidigare böckerna i serien. Men vem vill ta livet av den pensionerade polisen? Och har det med hans återvändande att göra, eller kanske med de polisfiler över ouppklarade brott som man hittar i hans hus?
Leo är avstängd från jobbet på grund av sitt missbruk, men kan inte låta bli att lägga sig i utredningen av mentorns död. Denna gång delar han huvudrollen som utredare med en ung, lokal Hallandspolis, Tove Waltersson. Hon är en trevlig bekantskap och trots att förutsättningarna inte direkt är gynnsamma lyckas de så småningom samarbeta och finna något slags tillit till varandra som utredare.
Romanens titel är en anspelning på John Le Carrés klassiska spionroman Tinker, Tailor, Soldier, Spy (på svenska heter den Mullvaden), och liksom föregångaren innehåller Carlssons bok spioninslag med internationella kopplingar och gestalter som korsar lagens gränser – och vars lojaliteter pendlar såväl mellan rättssystemet och de kriminella som över nationsgränserna. Carlssons favorittema – manliga vänner som utvecklas i olika riktningar – återfinns även denna gång, och nu handlar det om Leos gamle mentor och dennes närmaste kollega och händelser de råkar in i under 1980-talet.
Vilka gestalter som är titelns ”mästare” och ”väktare” pekas explicit ut, medan koncepten ”lögnare” och ”vän” är tillämpliga på ett stort antal av romankaraktärerna. Man skulle rent av kunna säga att hela boken handlar om vänskap och lögner och om hur lögner både kan binda samman och korrumpera vänskapsband.
Carlsson har återigen lyckats skriva en riktigt bra deckare, väl i klass med den första Leo Junker-boken. Och precis som i de föregående böckerna i serien kommer författarens kärlek till deckargenren fram genom otaliga både implicita och explicita referenser till andra verk i genren. Tyvärr begår han dock den här gången en av dödssynderna i deckarsammanhang: han låter utredarna få reda på avgörande saker som samtidigt undanhålls läsaren. Det är extremt irriterande och ett sätt att fuska med konstruktionen av intrigen på ett sätt som gör att man som läsare känner sig lite sviken och lämnad utanför. Men bortsätt från det har jag inga invändningar, Mästare, väktare, lögnare, vän rekommenderas varmt!
