CrimeGarden recenserar Midnattsflickor av Jonas Moström

Jonas Moström skrev länge deckare som utspelade sig i Sundsvall med en polis och en läkare i huvudrollerna. Men för några år sedan inledde han en ny serie där den huvudsakliga detektivgestalten istället är Nathalie Svensson, en psykolog som är expert på psykopater och som arbetar för Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp i Stockholm. Redan i den nya seriens andra bok for gärningsmannaprofilgruppen emellertid till Sundsvall, där Nathalie fick träffa polisen Johan Axberg från Moströms första serie.

Nu i seriens tredje del, Midnattsflickor, arbetar både Nathalie och Johan för gärningsmannaprofilgruppen och de träffas denna gång i Uppsala där flera kvinnliga studenter överfallits – som titeln antyder vid midnatt. Att en av studenterna är dotter till Nathalies bästa väninna gör inte saken bättre, och privat väntar Nathalie på att äntligen få ett slut på vårdnadstvisten om de egna barnen. Tufft för henne således. Johan stressas istället av att hans sambo vill köpa hus, något han själv inte känner sig riktigt redo för, trots att de har barn. Kanske bottnar oron egentligen i att han samtidigt dras till Nathalie? Någon form av attraktion mellan de två huvudpersonerna finns uppenbarligen. Nathalie fortsätter dock glatt sitt (ofta rätt misslyckade) dejtande, och detta får i Midnattsflickor även bidra till att belysa mordhistorien.

Uppsalahändelserna utspelar sig i stadens akademiska centrum, och för den med minsta kännedom om staden är det lätt att följa Nathalie och Johan i spåren. Vi rör oss på ett litet område kring Domkyrkan, Carolina Rediviva och Gustavianum. Miljöerna för närmast tankarna till brittiska polisserier i Oxford och Cambridge med starka pusseldeckarinslag. Hos Moström finns dock ingen pusselprägel, utan vi får istället inslag av rituella seriemord och psykologiserande resonemang.

Moström skriver med bra flyt och spänningarna mellan huvudpersonerna skapar ytterligare driv i berättelsen. Däremot känns historien den här gången lite väl krystad med de vackra, blonda och godhjärtade studentskorna som jagas av en mördare som man inser måsta ha något slags psykologisk diagnos. Snart skakar man fram ett antal mördarkandidater, den ena med större psykiska problem än den andra. Men när ytterligare en trevlig flicka är på väg att råka illa ut verkar polisen ha omöjligt att hålla reda på de potentiella mördarna och när midnatt väl närmar sig har de alla lyckats skaka av sig sin poliseskort… Som kronan på verket har Moström även involverat ett misogynt sektliknande ordenssällskap som håller hemliga möten i de gamla akademiska kvarteren.

Ett lite kul och ovanligt grepp är att Moström låter böckerna i den nya serien utspela sig direkt efter varandra. Det innebär att förra veckan var Nathalie och Johan i Sundsvall, denna vecka är de i Uppsala, och för fjorton dagar sedan jagade Nathalie själv en mördare i Stockholm och Uppsala i seriens första bok. Detta är en berättarteknisk finess som måste både förenkla och försvåra för författaren. Dels blir det möjligt att fortsätta direkt på de berättelsetrådar som gäller gestalternas privatliv utan att en massa måste ha hänt mellan böckerna och man slipper problemet med att gestalterna riskerar att åldras för fort i en längre serie. Dels kunde det naturligtvis varit väldigt praktiskt ibland om saker hunnit hända mellan böckerna.

Personligen är jag mer förtjust i Moströms nya serie än i den gamla Sundsvallsserien, det är mer driv i berättelserna och gestalterna är mer spännande. Samtidigt är det lite synd att författaren tappat Sundsvallsmiljöerna som tidigare bidragit till att ge hans deckare en specifik prägel. Kanske har Moström tröttnat på att så starkt förknippas med en viss plats och med övriga svenska landsbygdsdeckare? Risken med att lämna sin plats och ge sig in i storstadsmiljöerna är dock att man kan försvinna i mängden om man inte lyckas profilera sig och sticka ut på något annat och tillräckligt originellt sätt. Och det är jag inte säker på att Moström lyckats med ännu.